Ibland blir jag lite… manisk. Jag har lätt att fastna i saker och ting och bli väldigt fokuserade på dem under kortare tidsperioder. Jag skaffade en X-Box 360 förra söndagen (18/1) och fastnade med den tills i morse. Nu är dock allt spel avklarat och det är dags att fokusera på vad som är viktigt igen. 😉

Berättelsen Morrigan High är avklarad och det med ett gott resultat. Samtliga aktörer verkade lyckliga med avslutningen och jag har nu över 100 sidor samlade från kampanjen. Mycket är visserligen interna notiser för de specifika karaktärerna, men säg om man skalar av hälften sidorna (vilket är en överdrift) så är det ändå en 50-sidig lång berättelse. Nu behöver den bara arbetas ut mer konkret, men det får bli ett senare projekt. Först ut? Visioner och fantasier och Det illyriska blodet.

Nu lämnar jag dock över till Destinee Vig och hennes dagbok, skrivna av Emil Westholm precis som tidigare, om händelserna i Morrigan High…

Bailey ringde bad om hjälp eftersom hans syster Hannah hade rymt. Det är klart att man ställer upp. När vi sedan träffades var det skönt att se att så många andra också ställde upp. Men difrån så vart allt så där djävla mörkt igen.

Vi delade upp oss i olika grupper; Jag, Noel och JJ i en – Connor, Sadie och Cory i en annan – Jacob, Fatima och Heidi i en tredje och Bailey och Leelee i den sista. Så delade vi ut områden att leta i så att vi skulle täcka så mycket mark som möjligt.

När vi kollade runt i vårt område så ringde Connor och sa att någon sett Hannah där så vi började leta på den platsen men i stället så hitta vi någon skum lokal där Joanne köpte knark. JJ och Noel verkade tycka det var ”kul” eller nåt jag tyckte mest det var tragiskt. Fast dem vet ju inte hur hon beter sig och det är ju inte direkt så jag kunde berätta för dem. Sen tyckte dem att vi skulle ringa polisen – kändes elakt men dem sa att det kanske var bäst så. Så här i efterhand känns det bara dumt – om man tittar på TV på alla Doktor Phil och Intervention och sånt så är det ju oftast inte så att det hjälper med polisen. Fast det finns ju inget annat sätt jag kan hjälpa till heller, varken Joanne eller Trey lär ju lyssna om jag skulle försöka.

Sedan möte vi upp med Connors grupp och han ringde Jacob – det var helt sjukt för Thomas hade blivit påkörd. Jag vet att olyckor händer men det känns som hela den här höstterminen har varit en enda lång kedja av olyckor och det är helt overkligt att allt som händer bara är en slump. Det är som om någonting har bestämt sig för att göra alla som jag känner och mitt liv till ett helvete. Men det är ju helt sjukt!

När vi kom till sjukhuset så stod bilen som kört på Thomas där, fullt med blod i baksätet. Det kändes obehagligt – fel. När vi kom upp till besöks rummet var Eden där – det gjorde ont i hjärtat att se henne så ledsen så jag sate mig vid henne. Inte för att det finns något man kan säga men man kan visa att man finns där. Visa att man bryr sig. När Bailey klev in och berättade om skylten som fallit ner på Leelee och hur han lånat coach Harrows bil för att köra henne till sjukhuset så kunde jag inte hålla mig längre. Vad fan är det som händer – varför råkar alla omkring en ut för sådant här? Varför kan saker och ting inte bara lösa sig enkelt? En enda gång! Snälla någon!

JJ var där och ville trösta mig, han är alltid så där schyst och beskyddande. Fast jag ville skrika på honom att det inte var jag som behövde tröstas. Jag var så djävla arg på allt. När sånt här händer så rinner energin ur en, jag vill vara där – jag vill kunna ställa up. Det går inte när alla drabbas samtidigt. Det känns så hopplöst.

Det enda som känns bra så här i efterhand är att alla som var på plats från början för att leta efter Hannah är så bra människor. Jag och JJ stannade med Eden medan dem andra gav sig av för att fortsätta leta efter henne – ja förutom utom Bailey som anmälde sig till polisen och Leelee som var inlagd på sjukhuset. Efter att ha väntat i vad som kändes som evigheter fick vi veta att Thomas var stabil men hade hamnat i koma. Det känns inte bra alls men han dog i alla fall inte. Fast man vet ju hur det är med koma, man hör aldrig om någon som vaknar ur en, enbart om lång plågsam väntan för att sedan… Fan, jag är så rädd – jag vill inte att han ska dö!

Senare kom Hannah instormandes – Jacob, Connor och Fatima hade hittat henne. Hon svamlade osammanhängande om att brorsan hälsade att han försökte hitta hem och att Leroy var nerslagen och att dem blev jagade på kyrkogården. Varför händer allting alltid samtidigt? Connor var så utmattad att han svimmade, jag kan förstå honom.

När Hannah lugnat ner sig berättade Jacob om vad som hänt på kyrkogården. Han sa också att Treys syrra inte var hans syrra utan hette Dahlia och att hon och Thomas var någon slags X-files grupp. Allt låter helt surrealistiskt så här i efterhand – känns som om det var gårdagens tema.

Efter det gick jag för att se till Leroy – jag kände väldig ångest men han verkade ha klarat sig. Det kändes bra att ha någon att tala med om allt som hänt. När jag sedan gick för att titta till Leelee så sa läkarna att hon var stabil men behövde stanna över natten. Även det kändes som en behövlig vändning för att väga upp för allt hemskt som hänt.

Efter det såg jag till att alla samlades så vi kunde prata om vad som hänt. Det kändes bra att sitta ner och prata – jag lyssnade mest men det behövdes för att varva ner. Det kändes bra också att alla som var där också kände att saker och ting är helt åt helvete – få veta att jag inte var ensam om det. Vi bestämde även att vara mer öppna mot varandra och ge varandra hjälp. Jag hoppas att det är mer än bara tomma ord och att det verkligen blir en skillnad. Klassen behöver det men det är så lätt att vara modig när inget står på spel så mycket svårare när det verkligen gäller.

Leroy följde mig hemåt – det känns bra att han finns där och lyssnar. Jag vet att han inte kan säga något som gör det bättre men han är ärlig med det inte som andra vuxna som daddar med en. Hoppas bara han förstår att det betyder så mycket att han finns där och lyssnar.

Nu så här i efterhand, så känns det som om så mycket sades som jag inte förstår. Hur har Hannah fåt reda på att brorsan är försvunnen? Har hon verkligen sett honom? Såg jag honom på festen? Vad ska häda med Bailey? Med Thomas? Vad är det som pågår här i staden? Så mycket frågor – så lite svar.

Om någon skulle läsa det här så skulle dem tro att jag blivit tokig – har jag det?