De hjärtlösas syndrom är en relativt ny term inom den moderna medicinen. Faktum är att det inte var förrän under 2005 som termen lades fram. Den är inte officiellt fastslagen, men allt fler psykologer har börjat ställa sig bakom den. Den som framlade teorin var doktor Felicia Waters, en mycket framstående psykolog som arbetat för organisationen Faith under lång tid. I sitt arbete har hon haft tid att studera ett flertal vitt skilda fall över hela världen.

Doktor Waters är känd för att kunna ta hand om de som lider av grava psykologiska problem. Ursprungligen började hon sin karriär med att behandla personer i chock, men har sedan dess breddat sin expertis. Doktor Waters har presenterat avhandlingar om det mänskliga sinnet som mottagits mycket väl bland hennes kollegor.

Hennes senaste avhandling har titeln ”De hjärtlösas syndrom”. Hon bygger upp sin tes omkring ett flertal olika testfall, men det kanske mest talande är Bruno Núñez. Bruno arbetade som stensättare i Valencia i Spanien, hade en fru han älskade djupt och en son på väg. Måhända att familjen Núñez inte var den rikaste, men ändå fanns det livsglädje där. Kärleken till varandra och det kommande barnet räckte. De krävde inte mycket annat än varandra. Men lyckan fick aldrig blomma ut.

Först kom missfallet och det var en stor tragedi för paret. Inte mer än en månad efter missfallet kom nästa tragiska nyhet. De kraftiga huvudvärkarna som Brunos fru Blanca haft var en obotlig och högst dödlig hjärntumör. Veckorna gick och Bruno kunde bara se sin fru glida allt längre bort ifrån sig och sorgen tärde på hans liv i övrigt. Det började påverka hans arbete och snart fick han sparken. Men Bruno hann aldrig riktigt sörja sitt arbete, för blott två dagar senare dog Blanca skrikande av smärta i kraftiga spasmer.

Brunos liv föll samman och han gick in i väggen. Ett plötsligt vansinnesutbrott i ett snabbköp fick honom arresterad och senare dömd till sluten psykiatrisk vård. Den officiella diagnosen var en psykos och man var rädd att det skulle resultera i flera våldsutbrott om han inte fick vård.

Under de följande åren verkade inte mycket förändras. Men plötsligt kunde en förändring anas i Bruno. Hans vansinniga utbrott dämpades och försvann till slut helt. Först var man mycket glad över framstegen, men det visade sig snart vara en utveckling till det sämre. Istället för upprördhet verkade känslorna helt och hållet dö ut. Det rörde sig inte om total apati, istället blev Bruno mycket tystlåten och näst intill mekanisk i sitt uppträdande. Det var som om någonting undertryckte hans känslor helt och hållet.

Den plötsliga förändringen i sig började påverka andra än patienten själv. Folk i närheten upplevde saker som de inte kunde förklara. De började känna rädsla för Bruno, särskilt då folk i hans närhet också förändrades. De känsloutbrott som Bruno hade haft började nu uppträda hos andra. Det var som känslorna helt runnit av honom och smittat dem som varit i kontakt med honom.

Genom att doktor Waters såg till att isolera honom och att ingen kroppskontakt förekom mellan honom och andra upphörde ”smittan”. Intressant nog verkade ingen av dem som smittats av Brunos galenskap besitta möjligheten att föra ”smittan” vidare och efter några månader såg den också ut att gå över.

Under vidare efterforskningar och testfall visade det sig snart att Bruno Núñez var långt ifrån den ende som drabbats. Över hela världen, med undantag av Asien, har liknande fall påträffats. Först extrema känsloutbrott som sedan helt dött ut och ersatts med ett mekaniskt beteende. Snart efteråt har personens känsloutbrott väckts hos andra.

Doktor Waters valde att kalla detta för de hjärtlösas syndrom, då det speglar den avskalade känslobilden hos patienten efter att symptomen spridits vidare till andra. Just att det verkar överföras genom kroppskontakt tyder på att det finns någonting i kroppen som ligger bakom, men trots utförliga tester har man inte kunnat finna någon fysisk förklaring. Det handlar varken om bakterier eller virus. Vissa kollegor till doktor Waters kallar det för en psykosomatisk sjukdom – alltså en fysisk sjukdom som är orsakad av ett mentalt tillstånd. Men läkarvetenskapen har dock avfärdat detta som äldre spekulativa termer som inte hör hemma i modern medicin. Doktor Waters har själv har inte kommenterat saken.

Oavsett vad som orsakar de hjärtlösas syndrom så har förekomsten ökat med tiden. Den är särskilt vanlig i Europa och norra Afrika, men återfinns överallt om man bortser från Asien. Exakt vad som gör att smittan inte breder ut sig där är ännu okänt, men vissa menar på att det finns någon sorts naturlig immunitet i regionen. Det har i alla fall fått doktor Waters att resa dit för att bedriva djupare undersökningar. Vissa menar att doktor Waters vet betydligt mer om sjukdomen än vad hon låtit undslippa sig. Frågan är bara vad i så fall? Vad är det som förorsakar den stadiga ökningen av de hjärtlösas syndrom i världen under 2000-talets början?