Dörren gled knarrande upp och mannen stönande inombords. Han förbannade ljudet och förbannade kvalitén på huset han rörde sig i. Marquette, som var hans kodnamn i fält, var på jakt efter ett monster som Orden först nyligen fått reda på var i staden Dem hade spårat det till denna byggnad och Marquette hade fått i uppdrag att eliminera hotet snabbt och diskret. Det var ett standarduppdrag som var vad Marquette gjorde bäst.

Försiktigt rörde han sig in i rummet. Det var en gammal matsal. Av dammet och de övertäckta möblerna att döma hade rummet inte använts på länge.

”Letar du efter mig?” Den klara flickrösten hördes bakom Marquette. Han svängde instinktivt runt och sköt mot platsen där rösten kommit ifrån i en svepande rörelse. Det fanns dock ingen där, utan kulorna försvann in i skuggorna. Marquette var säker på att det hade varit någon där nyss. Uppenbarligen hade det försvunnit innan han haft en chans att träffa det.

Då Marquette vände sig tillbaka fick han en glimt av varelsen. En flicka. En tonåring. En söt helylletjej. Sekunden senare for han skrikande bakåt då hennes spark träffade honom i mellangärdet. Kraften fick honom att slungas bakåt. Med ett brak landade han på ett bord som rasade samman för hans tyngd. Marquette kom stönande upp på fötterna och såg flickan stå kvar i rummets mitt. Instinktivt höjde han sin hand för att skjuta henne men såg att pistolen inte längre fanns i handen. Flickan höll upp hans pistol framför honom.

”Letar du efter den här? Hur som helst, du har funnit mig. Vad kan jag hjälpa dig med?”

”Du är för långt gången för att få botgöring.”

”Har jag bett om botgöring?”

”Lucifer har slukat din själ och du förtjänar att dö.” Marquette borstade av sig dammet som fanns på sina kläder efter att han landat på bordet.

”Du har nog fått det där om bakfoten. Dessutom så arbetar Lucifer för mig, typ. Inte tvärtom.”

Marquette fnös till svar åt monstret. ”Du har vapnet. Se till att göra slut på mig då.” Flickan kastade undan pistolen och log åt Marquette.

”Det vore trist. Jag ger dig en chans att döda mig.” Marquette kunde inte tro vad han såg och hörde. Demonen som tagit flickans skepnad slöt sina ögon och verkade vänta på att bli anfallen. Ljudlöst rörde han sig framåt och då han var tillräckligt nära slungade han sig mot demonen.

Han landade med ett enormt brak på golvet och återigen virvlade dammet upp kring honom. Marquette kunde knappt tro det. Inom Orden var han känd för att vara en skicklig soldat, en som få kunde besegra. Han hade nedgjort mängder av Lucifers anhang. Det här var ett rutinuppdrag. Hittills hade han inte fått in en enda träff och demonen verkade leka med honom. Vad var demonen för något egentligen?

Marquette var på väg att vända sig om då han upptäckte flickan sittande på huk bredvid sig. Kraftfullt slog han ut med sin arm mot henne, men hon greppade enkelt armen och tryckte den nedåt. Marquette skrek till av smärta då benen i armen hördes knaka. Med sin andra hand tog flickan ett järngrepp runt Marquettes hals och började trycka allt hårdare.

”Vad… är… du?” Marquette kippade fram orden i ett försök att både få mer luft och tala.

”Du vet inte ens vem jag är?” Flickans röst var förvånad.

”Nej…” Det var det enda Marquette fick fram, då han nu desperat försökte rycka sig loss från hennes grepp. Hon suckade djupt.

”Jag är äktenskapet mellan himmel och helvete” Därefter hördes ett rejält knäckande ljud då struphuvudet krossades under hennes grepp.

Darcy släppte Marquette och han sjönk ihop på golvet. Inte nog med att folk som kände till ryktet om henne var ute efter henne, nu var även de som inte hört talas om henne ute efter henne. Alla ville ha henne, men de var så blinda. Blinda barn som inte sett världen i dess sanna skimmer.