Benjamin Stonefield steg in i den vackra hotellfoajén. Den var både dödstyst och folktom, så när som på den hotellreceptionist som satt vid disken. Benjamin klev med trötta steg mot henne för att beställa ett rum.

“Jag skulle vilja ha ett rum.”

“Det är fullt” svarade receptionisten och synade sedan Benjamins klädsel. Hans kläder var av vardagligt snitt och hade inte samma standard som hotellets andra gäster hade. Benjamin mötte hennes blick och han såg föraktet i hennes ögon. “Såvida du inte vill hyra en svit?” sade hon nedlåtande efter en stunds tystnad. Som svar tog Benjamin fram plånboken och lade en bunt sedlar på disken.

“Är det tillräckligt?” frågade han med en auktoritär ton. Receptionisten nickade åt honom och tog pengarna.

“Rummet ligger på den högsta våningen.” Receptionisten räckte honom en rumsnyckel och Benjamin tog den. Innan han stoppade den i sin ficka kastade han en hastig blick på sitt rumsnummer. 66. För en kort stund verkade han se en sista sexa, en det var borta lika fort som han såg den. 666. Bestens tal. Var det en slump skapad av hans fantasi eller något värre? Inte kunde dem redan veta var han tagit vägen? Benjamin skakade på huvudet och gick till hissen.

Då hissen kom ner till entrén så vände sig han om och såg receptionisten le. För en kort stund fick Benjamin intrycket av att det att det fanns något djävulskt i det. Det fick honom att känna sig illa till mods och det var en lättnad då hissdörrarna stängdes.

Våning tjugo var enligt hisspanelens knappar den högsta våningen. Benjamin lutade sig tillbaka mot hissens vägg. ‘Äntligen vila’ tänkte han samtidigt som hissen började åka uppåt. Ett, två, tre… Sakta ökade numren på displayen. Tio, elva… Talen började öka med en oroväckande fart och Benjamin trycktes nästintill mot golvet av kraften som tvingade hissen uppåt. Räkneverket passerade snabbt förbi tjugo och Benjamin stirrade klentroget på den. Det fanns ju inte mer än tjugo våningar! Han kunde inte tro vad som skedde – och då hade han ändå upplevt en hel del skumma saker den senaste tiden.

Då hissen till slut stannade andades han lättat ut. I alla fall tills han såg att räkneverket stannat på våning 666. Hissdörrarna gled upp och Benjamin kröp ut ur hissen. Bakom honom hörde hann hissen fara nedåt i hög fart och då han vände sig om var hissdörrarna fortfarande helöppna. Han såg endast in i ett nattsvart hisschakt. Förskräckt reste Benjamin sig upp, svalde djupt och vände sig om. Han befann sig i en smal korridor med vita väggar som helt saknade utsmyckning. I korridorens ände fanns det en svart ekdörr med en guldskylt där numret 666 var skrivet.

Försiktigt gick Benjamin fram mot dörren. Halvvägs in i korridoren skedde något som fick honom att stelna till mitt i ett steg. Väggarna vid dörren färgades röda då det började rinna röd vätskan från taket. Benjamin kände igen vad det var. Blod. Hans andhämtning blev tyngre och han slöt sakta sina ögon. ‘Det här händer inte’ tänkte han för sig själv. ‘Det är inte möjligt, det är inte möjligt…’ Han visste dock innerst inne att det var det. Blodet var inte speciellt mycket konstigare än alla de andra händelserna som skett honom på sistone. Först den galne mannen som anfallit honom med den blodiga slaktarkniven, sedan spegelincidenten med det hånflinande djävulsansiktet och den mässande kören som han hörde i sina drömmar. Allt var en del i den förbannelse som låg över släkten Stonefield. Han hade inte själv vetat om den förrän han fann sin morfars gamla dagböcker. Det var då Benjamin hade insett att alla konstigheterna som dykt upp i hans liv på tjugoettårsdagen var verkliga. Han hade inte ärvt familjens mentalsjukdomar. Han hade ärvt deras förbannelse. Det hade fått honom att undra om det egentligen fanns en mentalsjukdom eller om de andra bara hade givit efter för de syner som de hade haft?

Sakta öppnade Benjamin sina ögonen igen. Blodet på väggarna var borta. Han hastade fram till dörren och famlade i fickorna efter sin nyckel. När Benjamin väl fick upp dem gled de ur hans händer och föll till golvet. Nyckeln studsade några centimeter bort innan den låg still. Han böjde sig snabbt ner, tog upp nyckeln och låste snabbt upp dörren. Innanför fanns det en stor, vacker svit. Benjamin stängde dörren bakom sig och låste sedan den. Hjärta bultade fortfarande i hög hastighet då han satt sig ner på den breda sängen. Rummet hade inte använts på länge, eller blivit städad för den delen heller, för i samma sekund som Benjamin satt sig ner lyfte ett tjockt dammlager från sängen. Benjamin reste sig hostande för att ta tag i överkastet med handen och slet sedan undan det. Överkastet och dammet landade i en hög på golvet och runt nedslagsplatsen bildades det en tjock sfär av damm. Dammet gjorde honom illamående och då det slutligen landade på golvet lade han sig utmattad på sängen. Han hann knappt lägga sig ned innan han somnade.

~O~

Benjamin vaknade svettig i sängen. Han hade plågats av en hemsk mardröm, men kunde inte minnas om vad oavsett hur mycket han än försökte. Solen sken försiktigt in i det dunkla rummet och på ostadiga ben reste sig Benjamin. Med en observant blick såg han sig runt om i rummet och såg överkastet på golvet. Det fanns inte längre kvar något damm vid överkastet och då han fortsatte svepa med sin blick över rummet såg han se att det inte längre var ostädat. Rummet såg inte längre ut ha stått oanvänt under lång tid.

Med snabba steg gick Benjamin mot dörren och öppnade den försiktigt. Korridoren var fem meter lång och dess väggar var vita och bar inga som helst tecken efter blodet som hade runnit ner från taket. På väggarna fanns det endast lampor som lyste med ett starkt sken. Längst bort i korridoren fanns hissdörren och Benjamin klev sakta fram till den, beredd på att blodet åter skulle börja rinna ned längs väggarna.

Benjamin tryckte på hissknappen och hissdörrarna öppnade sig med ett gnisslande. Det var det enda ljudet som bröt den outhärdliga tystnaden. Då Benjamin kollade på räkneverket stod den på våning 20, inte 666 som det stått i går. Benjamin tryckte på knappen för entrén och hissdörrarna stängde sig. Hissen gled sakta nedåt. Det kändes som om det tog en evighet. Då hissdörrarna slutligen öppnade sig såg Benjamin ut över entrén. Den vackra hotellfoajén var nu fylld med folk och alla möjliga normala ljud. Benjamin gick försiktigt fram till receptionisten och lämnade tillbaka nyckeln. Det var då han såg att det var samma receptionist som i går kväll.

“Dög rummet?” skrattade hon med ett fasansfullt skratt. Benjamin stirrade klentroget på den receptionist från vars mungipor det nu rann fradga. “Vi hoppas att du trivdes för vi kommer att sluka din själ! Först då kommer vår herre! Vår HERRE!” Benjamin stapplade nu förskräckt bakåt, undan från receptionisten. “Du är den sista vi behöver för att bryta oss fri! Din själ!” Han såg sig omkring, men ingen verkade lägga märka hur receptionisten nu stod upp och gav ifrån sig ett djävulskt vrålgarv. Snabbt vände Benjamin på klacken och rusade mot hotelldörrarna.

“Din själ!” Ropet från hotellreceptionisten ekade fortfarande i Benjamins öron då han kastade sig in i bilen. Han famlade fram bilnyckeln och vred om tändningen. Därefter lämnade Benjamin hotellets parkering i hög fart och endast ekot av motorljudet och det brända gummit från däcket lämnades kvar.

Benjamin försökte fly från fasorna han utsattes för men i takt med meter förvandlades till kilometer inssåg han att det inte gick att fly. De skulle finna honom oavsett var han begav sig. Förbannelsen skulle se till det. Han var nu säker på att hans släktingar inte lidit av någon mentalsjukdom, utan de hade drivits galna av synerna. De hade blivit inspärrade i ett eget fängelse, långt innan mentalsjukhuset hade tagit hand om dem. Ingen som trodde på vad de hade sett.. Det var ingen som förstod. Varför skedde det här? Hotellreceptionisten hade talat om någon som skulle träda in i denna värld? Det måste vara den som låg bakom allting.

Benjamin svängde in vid vägkanten. Vid passagerarsätet plockade han upp en av sin morfars dagböcker. ‘Lösningen måste finnas här’ tänkte han och började bläddra i den. Det fanns saker att läsa mellan raderna, men Benjamin förstod dem inte. Inte än. Det enda han kände var hur han fylldes av en känsla av kommande fasa som skulle sprida sig över världen. Hotellreceptionisten hade sagt att han var den siste som behövdes innan varelsen, vad det nu än må vara, bröt sig fri. Vad hade det betytt?

Benjamin fortsatte sina efterforskningar i dagböckerna. Minuter förvandlades till timmar. Bilar passerade ständigt förbi honom. Till en början hade det varit svårt att läsa hans morfars handstil, men nu gick det både snabbt och lätt. Benjamin hade vant sig vid den och läste nu sida för sida i hopp om att vinna någon slags insikt. Sakta började orden framträda mellan raderna och sakta började Benjamin förstå. Det fyllde honom med fruktan. Enligt det hans morfar hade skrivit var det ett väsen från en annan tid och plats som kommit till världen i jakt efter att förvrida mänskligheten. Att driva den galen. Den födde på galenskapen. Den hade fördrivits av den släkt som skulle komma bli släkten Stonefield, men det hade gjort att varelsen förbannat männen att bli galna då de nådde sitt tjugoförsta år i livet. Enligt Benjamins morfar skrev tog det längre tid för vissa att bryta samman, men att alla männen i familjen till slut bröt samman. Benjamin rös då han läste det för även om han inte förstod allt trodde han sig förstå saker och ting mycket klarare nu. Han var på väg att bli galen, precis som övriga delen av hans släkt hade blivit. Då det skedde skulle varelsen bryta sig fri på jorden igen. Benjamin var nämligen den siste i sin släkt. Drevs han galen så skulle varelsen kunna bryta sig fri från sitt fängelse.

Äntligen visste Benjamin vad som måste göras och startade bilen. Det dröjde inte många minuter innan Benjamin svängde av på den gamla landsvägen fram mot den gamla övergivna kyrkogården som hans morfar hade begravts på. Efter cirka två mil stannade Mazdan. Bilen hade haft en nästan tom tank då han stannade vid hotellet i går. Benjamin log för sig själv åt ironin att tanken tog slut nu och klev sakta ur bilen. Han gick bak till ruffen och lyfte ur det avsågade hagelgeväret som han hade hittat på sin morfars vind.

Benjamin kikade bort mot den stenmur han följt i tjugo meter innan bilen till slut dött. Bakom muren fanns den gamla övergivna kyrkogård och han kände för första gången på länge ett oerhört lugn. Det var som om Benjamin återvänt till en trygg plats. Som om han återvänt hem. Med bestämda steg passerade han gallergrinden och klev in på kyrkogården. Den var stor och i dess mitt fanns det en stor, vacker gravsten. Det var som om den kallade på honom. Då han nådde fram till det satte sig Benjamin på huk och förde sin hand över texten som stod på den.

Maximilian Stonefield
July 4th, 1914 – August 13th 1939
Må din själ finna frid

Benjamin log vagt då han såg graven.

“Du misslyckades, morfar. Laura bar redan min mor och förbannelsen gick i arv men jag fick dina dagböcker. Jag lovar dig att slutföra det du försökte göra.” Benjamin insåg att rösterna skulle driva honom galen med tiden och i det tillståndet skulle Benjamin frigöra en ondska större än han någonsin trott funnits. Det fick inte ske. Han ställde sig på knä framför graven och tryckte in det avsågade hagelgeväret i sin mun. Vad han var på väg att göra skulle ge honom frid och rädda världen från en onämnbar ondska. Han skulle få återvända till sin släkt i människans ursprungligaste hem. Samhället hade kallat hans släkt galen, men Benjamin förstod nu.

Benjamins finger tryckte hårt kring avtryckaren. Det sista Benjamin mindes var inte den handling som han begick för att rädda världen och skaffa sig sinnesfrid. Istället drev hans tankar iväg till var det ljud som bröt tystnaden precis innan ljudet av hagelgeväret överröstade allt annat. Det var en tågvissla, en sådan som fanns på de gamla ånglokomotiven. Benjamin fann det konstigt, för han visste att det inte fanns några tåg här i närheten. Livet passerade inte framför revyn strax innan Benjamin dog. Istället hörde han bara den där visslan. Naturens alla stillsamma ljud bröts då haglet slungades ur gevärspipan och sekunden senare föll Benjamin ihop, död på marken.

~O~

Sakta vaknade Benjamin med en enorm huvudvärk. Det var som om han blivit överkörd av ett tåg. ‘Nej, vänta. Jag sköt ju mig själv.’ Han borde vara död, men uppenbarligen inte. Hade han missat? Hur sjutton kunde han ha missat med hagelpipan inkörd i munnen? Ögonen öppnades och Benjamin såg att han befann sig i en rödklädd tågkupé.

“Vad i helvete…” mumlade Benjamin. Nyss hade han befunnit sig på en gammal övergiven kyrkogård där han tog sitt liv, men nu var han levande och befann sig ombord på ett tåg. Sedan mindes han tågvisslan, vilket i alla fall länkade samman händelserna, även om de inte förklarade något av situationen. Var detta ännu ett steg i försöket att driva honom galen? Var det varelsens sätt att hindra honom från att ta självmord eller var det redan för sent? Han kanske redan hade blivit galen? Oavsett vad insåg Benjamin att han inte kunde stanna här. Försiktigt klev han fram mot dörren och öppnade kupédörren. Han var tvungen att ta reda på var någonstans, oavsett om han var galen eller inte…