Året är 1988 och den unge teaterregissören Hugo Morrison ska sätta upp teaterpjäsen Death of the Author. Han har skrivit verket själv och det handlar om relationer, svek och tårar. Pjäsen är dock, i ärlighetens namn, inte lysande. Trots det har Hugo lyckats få tag i några hyfsat kända skådespelare och fått ekonomisk backning för projektet.

Teatern de använder för repetitioner har inte används sedan sextiotalet då ett flertal mord inträffade där, men det är detaljer som inte hindrar Hugo. Istället har han dolt ryktena för sina skådespelare och gör allt för att pjäsen ska få premiär. Karaktärerna tar rollerna av pjäsens skådespelare. Titeln har flera grunder: det är namnet på pjäsen och även tematiskt relevant term inom filmvetenskap, men det är även passande om man ser till handlingen.

Handling

Samtliga karaktärer har en roll i pjäsen Death of the Author där det sammanlagt förekommer sex roller. Allt kretsar kring huvudparet Titus och Emma Summers. Titus är en framgångsrik författare som präglas av enorma humörsvängningar och alkoholberoende. Emma älskade sin man och drogs till hans otroliga utstrålning som ung författare. Det var dock innan alkoholmissbruket och misshandeln började. Det har fått henne att söka tröst hos grannfrun, Ellie Marwen, och tillsammans har de börjat utforska sin vänskap på ett djupare plan än det platoniska.
Ellie i sin tur har en dotter, Linda, som är upp över öronen förälskad i Titus (likt Emma en gång i tiden var) och skulle göra vad som helst för att få honom. Titus själv finner Linda mycket vacker och brukar drömma om henne då han är berusad, men aldrig i nyktert tillstånd. Då är hon som en dotter för honom. Linda i sin tur har en pojkvän, Mark Daniels, som är mycket svartsjuk och överbeskyddande. Mark är en aspirerande författare och ser upp till Titus som en förebild.

Slutligen har vi Ellies man, Danny, som är en gammal barndomskamrat till Titus. De är goda kamrater trots att Danny anser att Titus har problem med spriten. Mark gillar dessutom inte alls Emma som han tycker ha drivit Titus till flaskan. Det han helst skulle vilja se är en skilsmässa mellan de två så att Titus blir fri från kvinnor och kan få rätsida på sitt liv.

Med andra ord är de olika rollerna: Titus och Emma Summers, Danny, Ellie och Linda Marwen samt Lindas pojkvän, Mark. Skådeplatsen för pjäsen är en gemensam tacksägelsemiddag där den närvarande alkoholen kommer att sätta igång dramat.

Ett tips för att göra pjäsen mer intressant är att inte bestämma exakt hur pjäsen är utan att dela upp den och övriga berättelsen i två olika karaktärer. Varje aktör har en karaktär som är skådespelare och en som är rollfiguren de spelar i pjäsen. Det uppstår då två berättelser som ger aktörerna en extra upplevelse.

Låt pjäsen start och fortgå en bit. Ibland bryts scenen mitt i då regissören Hugo skriker bryt och går fram till skådespelaren för att ge instruktioner. Kanske är han inte nöjd med hur vissa saker utvecklar sig och ber skådespelarna att förändra storyn, eller rättare sagt “Håll er till manus!”. Ibland kanske han backar storyn, ibland hoppar han fram några scener.

Första dagen förflyter rätt händelselöst på teatern, även om pjäsen kan ha hunnit få upp ångan. Se dock till att inte låta pjäsen gå alltför långt, utan bryt innan dess då arbetsdagen når sitt slut. På vägen ut från teatern kan karaktärerna lägga märke till hur en person verkar ta fotografier av teatern. Det i sig är inte så konstigt men uppträdandet då han märker att karaktärerna kollar på honom är det. Den lämna skyndsamt platsen och avbryter abrupt sina aktiviteter.

Under natten har samtliga karaktärer mardrömmar där de är sina rollerna från pjäsen. Mardrömmen utgår från det värsta som deras roller kan uppleva. Om berättaren vill göra det ännu mer abstrakt kan hon spela ut scenerna på samma sätt som med pjäsen. Allt slutar dock med att man väcks av en irriterad Hugo i telefonen som undrar var de befinner sig. Klockan är redan en timme efter att man skulle ha börjat.

Det visar sig att samtliga skådespelare har försovit sig. Inte bara en eller två, utan samtliga. När alla till slut dyker upp forsätter repetitionerna. Mitt under en pågående scen faller dock en strålkastare från riggen ned på scenen och det är ren tur att ingen blir skadad. Man tvingas att ta en paus medan personal ser över vad som hänt och försäkrar sig att inga fler säkerhetsproblem finns med rigg eller kulisser. Det tar sin tid och Hugo blir märkbart irriterad.

Under dagen börjar även karaktärernas egna personligheter förändras. Berättare kan förbereda lappar som beskriver hur deras personlighet börjar bli allt mer lik deras roller, eller så kan hon säga det i enrum. Man återupptar därefter repetitionerna. Se till att pjäsen pågår tillräckligt länge för aktörerna att få en tydlig känsla av sina roller igen. Därefer avbryts repetitionerna ännu en gång då byggnaden plötsligt skakas om kraftigt. Det känns som en jordbävning och tvingar en att söka skydd då saker och ting slås omkull. Jordskalvet får en av pelarna i salongen att rasa ihop och slå ned över salongens bänkrader. Lyckligtvis är det inte en av de bärande pelarna men oron för husets stabilitet är trots det stor.

Därefter tynar jordbävningen bort och allt blir lugnt. Det är då man ser hur det i pelaren som störtat ned funnits en svart rubin. Tydligen har den funnits inuti pelaren tidigare, men då pelaren rasat syns den tydligt. Hugo som står närmast rubinen plockar upp den från golvet och i samma stund känner karaktärerna en storm blåsa upp inne i teatern. Stormvindarna är kraftiga, förutom just på platsen där Hugo står och granskar rubinen. Det som dock är mest skrämmande är att det i vindarna syns skepnader av människors ansikten, vredgade och ilskna. Det är spöken från personerna som mördades på teatern under sextiotalet som nu faller under den svarta rubinens kontroll. Karaktärerna ser hur spöken slungar sig in i Hugos kropp. Skrikande faller han till golvet och tappar den svarta rubinen, vilket får stormvindarna att lugna ned sig och man ser Hugo ligga livlös på golvet. Undersöker man Hugos kropp så finner man ingen puls, utan han är verkligen död.

Karaktärerna får ytterligare en överraskning då man försöker ta sig ut. Alla dörrar är reglade utifrån och fönstren har blivit barrikaderade. Det är som om någon har ansträngt sig för att isolera karaktärerna i teatern. Telefonsamtal möts endast av en mycket knastrig linje där endast enstaka ord hörs, oavsett om det är från mobiltelefoner eller vanliga telefoner.

Då man väl återvänder till platsen där Hugo befann sig är hans kropp försvunnen. Har någon stannat vid kroppen har något distraherat dem temporärt och under den stunden så försvann Hugo. Om rubinen inte blev upplockad är den också borta nu.

Snart sätter terrorn igång. Hugo är besatt av spökena och har nu ett enda syfte: att döda alla i byggnaden. Det är riktigt illa om han fortfarande har den svarta rubinen för då är han helt osårbar för allas attacker. Så fort skadan uppstår verkar den läkas, vilket sker tack vare rubinen. Har han den inte är han fortfarande väldigt stryktålig och verkar ha minst lika många liv som en katt, men han går att stoppa. Har Hugo rubinen är karaktärerna tvungen att ta den ifrån honom på något sätt.

Hugo kommer att försöka mörda varenda person i byggnaden. Eftersom det finns en del scenarbetare, reserver och liknande har berättaren några personer att använda sig av för att skapa en obehaglig stämning. Till slut kommer dock Hugo att anfalla karaktärerna vid ett tillfälle de som minst anar det. Han är då fullkomligt hatisk och skrämmande. Berättaren bör försöka måla upp hur pass ond han verkar ha blivit. Låt karaktärerna efter mycket kämpande antingen driva honom på flykt eller fly från honom. Berättaren bör försöka sätta skräck i karaktärerna. De främsta redskapen för det är de andra personerna som finns här. Visa deras skräck och mentala sammanbrott. Låt deras fruktan näst intill bli ytterligare ett hot när de blir paranoida och instabila.

Mitt i kaoset hörs plötsligt automateld och rör man sig mot ljudet hinner man se Hugo fly i vild panik. Mannen som fördrivit honom är av arabisk härkomst och är kraftigt beväpnad samt bär en skyddsväst. Denne släpper ut det tomma magasinet, ladda om det och forsätter sedan lugnt efter Hugo.

Låter karaktärerna honom försvinna kan berättaren varva händelser med överlevande ur teaterproduktionen, anfall från Hugo och möten med mannen. Om de däremot försöker prata med honom presenterar han sig som Trinity och förklarar att han har sänts in hit för att ta hand om problemet som Hugo utgör. Han säger att det är polisväsendet som ligger bakom förseglingen av huset då de inte vågar släppa Hugo fri. Är någon insatta inom polisväsendet och/eller militären får de intrycket av att Trinity inte tillhör polisen, utan snarare verkar tillhöra militären.
Visar sig karaktärerna intresserade av att hjälpa till låter Trinity dem göra det. Han lyssnar på deras erfarenheter hittills och låter dem vara en bidragande faktor i planen mot Hugo. Det är möjligt att en eller flera karaktärer känner igen mannen från gårdagen då han tog fotografier av teatern. Frågar man honom om det säger han att det var research som gjordes för dagens aktion.

Om Hugo har den svarta rubinen är han osårbar, vilket Trinity är förberedd på. Han är insatt i hur den svarta rubinen fungerar och försöker därför att slå till så våldsamt som möjligt för att få omkull Hugo temporärt. Därefter kommer Trinity snabbt vara på plats och genomsöka kroppen efter rubinen. Då han finner rubinen plockar han på sig den och skjuter ihjäl Hugo utan att tveka.

Har karaktärerna istället rubinen finner Trinity den förstås inte. Den vänliga fasad som tidigare funnits kommer att börja försvinna då han inser att någon bland teaterpersonalen har den på sig. Med en kall, hotfull röst säger Trinity att det är bäst att de lämnar över den svarta rubinen som Hugo haft i sin ägo. Lugnt och sakligt förklarar han att rubinen är ondskefull och kommer att resultera i samma öde som för Hugo.

Vägrar Karaktärerna fortfarande lämna över den försöker han hota dem att ge över den, i sista hand skadeskjuta dem. I sistnämnda fallet sätts en ny jakt i gång tills karaktärerna ger upp rubinen eller att de lyckas besegra honom. I det sistnämnda fallet kan de med hans vapenarsenal spränga upp dörren och på så sätt ta sig ut.

Om Trinity får rubinen för han dem till en bakdörr där knackar enligt ett visst mönster. Dörren öppnas då och karaktärerna ser fler liknande män vänta där utanför. Tillsammans med de andra kliver han in i en svart van och försvinner sedan från platsen. De överlevande lämnas därefter helt åt sina egna öden.

Väl ute i friheten ställs karaktärerna för efterspelet. Karaktärerna får veta att det inte finns någon polisaktivitet runt teatern. Polisen säger sig inte alls ha varit inblandad i det. Inte heller verkar media rapportera om någon som helst jordbävning. Men det kanske allra värsta, utan Hugo blir det ingen pjäs och det är ett steg tillbaka i deras karriär. Det gäller ju att ha rätt prioriteringar trots allt!

Tvister

Det finns ett par tvister man kan använda. Först och främst kan en av karaktärerna tillhöra en kult som dyrkar den svarta rubinen. Kulten är övertygad om att rubinen innehåller deras fängslade, namnlösa gud, som de vill frigöra. De tror att rubinen kan finnas gömd någonstans i teatern och det är därför en av kultisterna sänds in som skådespelare. Förslagsvis är kultisten även beväpnad så han kan erbjuda något motstånd mot Trinity.

En annan tvist på allt är att då berättelsen väl är över beskriva hur en av de två skådespelarna som spelade författare i pjäsen (Titus eller Mark) sätter sig framför en skrivmaskin och börjar skriva i trans, timme efter timme. Först då det sista ordet är färdigt slutar han. Då faller han ihop, död av svält och uttorkning. Vad är det egentligen som står på papperna? Det kan bli uppslaget till en ny berättelse sedan.

Hugo Morrison

Hugo är en ung aspirerande teaterregissör som vill mer än vad han kan. I sitt eget sinne är Hugo redan en av de allra största och viktigaste teaterregissörerna och ser sig som en sann auteur likt Bergman och Fellini. Det har gjort honom till ett stort kontrollfreak som har en övertro på både sitt manus och sin egen kompetens. Hugo skulle ha framtiden för sig om han bara lärde sig att lyssna på andra personers råd. Problemet är att han inte besitter förmågan att ta kritik alls.

Utseendemässigt är Hugo rätt tilltalande med ett ungt, attraktivt yttre. Han har bruna ögon som ser på världen med en ständig optimism och hans bländvita leende ger honom intrycket av att verkligen vara en bildskön personlighet. Han är alltid klädd i propra kostymer av gott snitt och har en självsäker hållning. Hugos fulla optimism är något som lätt smittar av sig, men börjar man ifrågasätta hans vilja eller kompetens förvandlas han till en mycket envis person som vägrar att kompromissa eller erkänna sig ha några fel.

Trinity/Judah al-Dahaq

Trinity är kodnamnet som Judah använder sig av ute i fält. Han arbetar för en organisation som kallas för Orden och är en av deras mer kompetenta agenter. Han är utsänd för att hämta den svarta rubinen och han beskrivs närmare i Visioner och fantasier.