Nedanstående anteckningar kommer från Destinee Vigs dagbok, en av karaktärerna i Morrigan High. Precis som tidigare är de skrivna av Emil Westholm.

Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag skall börja någonstans. Kanske; förlåt att jag inte skrivit på länge men jag har varit på sjukhuset. Ingen verkar veta vad det är som är ”fel” och pappa skrämmer upp mig genom att prata om att det skulle vara något konstigt experiment eller liknande. Någon har visst betalat inte bara min vistelse där utan också Connors och Jacobs. Fast nu går jag händelserna i förväg.
Det började med att jag hade en sån där konstig dröm som jag haft tidigare, fast den här gången var det Haylie som kom hem. Men det var inte alls som jag hade tänkt mig att hon bodde. Hon verkar dessutom må djävligt dåligt, borde prata med henne så hon inte försöker ta livet av sig igen. Den här gången måste jag verkligen försöka att göra det också inte bara skjuta det framför mig.

Efter det så vaknade jag – eller ja, det kändes som jag vaknade fast på skolan i klassrummet där vi har engelska och tillsammans med Jacob och Connor och en annan kille. Pacey Gore eller John Smith eller vad han egentligen heter (jag återkommer till det sen). Alla var lite förvirrade först sen så börja dem snacka massa ”killsnack” och var allmänt jobbiga. Vi hade alla bara på oss det vi gått och lagt oss i så vad förväntar man sig av killar.
Sen så sa Jacob att han varit med i någon Wicca seans eller nått där en dvärg hade varnat honom för häxan och jag tror alla insåg att någonting verkligen var fel – även fast jag inte sa något. Pacey sa han hade drömt massor om mig om hur jag besökt Johns grav. Det kändes väldigt obehagligt att han viste om det – och ännu mer det han påstod hänt där. Han sa även att han drömt om hur dvärgen jagat mig och jag vet inte allt som alla sa dem drömt om.

Vi gick i alla fall ut och allting var precis som på skolan bara väldigt annorlunda t ex så var eken helt svart och konstig. Då dök McDonnaugh upp och Jacob gömde sig så det gjorde jag med. Men McDonnaugh verkade se Jacob och gick mot honom. Sedan försvann han bara mitt framför ögonen på oss för att i nästa stund vara där i gen med en kniv i handen. Jag vart så djävla rädd och inte ens Jacob gjorde något när han började hugga sig själv i bröstet. Jag kände hur paniken växte och när jag såg hur Jacob sprang så sprang jag också. Pacey som inte kunde sluta stirra på mig sa att han skulle ”skydda mig” – påminde ganska mycket om Coreys snack om Buffy.

Efter det så ledde Jacob oss till Heidi – för han trodde att det hela hade något med Wicca att göra eftersom att han sett dvärgen i seansen. När vi kom dit så kastade han en sten genom fönstret på porten och vi rusade upp för trappan bara för att se Heidi – förvriden och konstig. Jacob vände och sprang och jag sprang efter. Det var som om vi var fast i en levande mardröm och det kändes som om jag var på väg över gränsen igen – det enda som hindrade mig från att ge upp var att jag var så djävla rädd.

Vi sprang vidare till Treys hus för Connor hade drömt om att Fey var där eller nått och trodde att hon kunde hjälpa oss. Jag förstod inte riktigt det hela men väl där kom McDonnaugh igen så vi sprang vidare – Pacey hade tjatat om att vi skulle hem till mig så jag kunde väcka alla om jag nu var ”häxan” – djävla tjat om det – så vi sprang dit.

När vi kom fram så lös det i huset till skillnad från dem flesta andra husen runt omkring och det kändes dumt och pinsamt att släpa med Connor och Jacob hem – trotts att jag trodde eller i alla fall hoppades att det bara var en mardröm jag skulle vakna ur (nu är jag inte så säker längre). Pacey var försvunnen, men dem andra verkade inte vilja gå tillbaka och leta efter honom. Vist han var ganska jobbig med sitt konstanta stirrande och ”oh du är så vacker” osv. men det kändes inte helt ok att bara lämna honom där ute.

Det kändes ännu mindre ok när vi klev in och jag kunde se hur det låg kläder överallt och man hörde stönande från vardagsrummet. Jag skämdes jättemycket men skyndade mig upp och dem andra följde med utan att säga något – då i alla fall när vi vaknade så sa Jacob det där som fick mig att fundera på om det varit något mer än en dröm.

På mitt rum satt det där dvärgen som var i drömmen med Duncan och han läste… fan, fan, fan… jag ska se till att hålla dig säker. Ingen annan ska få röra dig igen. Jacob var helt lugn och frågade vem dvärgen arbetade för men han ville inte svara. Det var väldigt förvirrande och att dvärgäcklet satt där och antydde vad jag skriver om inför dem andra kändes långt ifrån bra. Sen så börja han prata om teman och att huset hade en hemlighet och jag vet inte vad. Jacob tyckte att det var en bra idé att gå in och titta i vardagsrummet och dum som man är så lyssnade man på honom. Hur fan skall jag kunna titta på mamma och Leroy igen? Oavsätt om det bara var en dröm eller om någon försöker psyka oss eller vad fan som helst så…

Jag kan inte tänka på det nu då skulle jag inte komma någonstans – vi gick vidare och hörde (och senare såg) en tennisboll som studsade mot en vägg. Connor verkade se någon… han sa att det var brorsan… fan efter allt som hade hänt så ville jag verkligen tro på honom och jag kände hur någon höll om mig som han brukade göra när vi var mindre – jag kände hur tårarna började komma. Jag vet ju att Connor var där på sjukhuset när Hannah sa att hon träffat brorsan och att han inte kunde hitta hem – så jag vet inte om han bara försökte vara snäll eller om han verkligen är där ute och letar. Djävla Jacob började snacka om att han var död – hade lust att smälla till honom. Så djälva elakt, och nu kan jag inte sluta tänka på det – han får inte vara död, jag måste ta en paus för nu börjar jag snart gråta.

[…]

Efteråt så försökte vi gå hem till oss igen och det gick inte, vi kunde inte hitta tillbaka. När vi senare försökte göra samma sak fast vid Connors hus (jag kommer till vad som hände där straks) så kunde vi gå tillbaka. Kanske brorsan är där ute och inte hittar hem trots allt – men å andra sidan kunde vi inte hitta till kyrkogården heller när vi försökte gå dit. Jag vet inte vad jag skall tro längre.

Vi kom i alla fall hem till Connor och jag skall inte skriva ner vad som hände där. Jag förstår om Connor (och om vi nu hade samma ”dröm”) inte kommer vilja tala om det och jag vet hur jobbigt besöket hemma hos oss var så…

Men jag började fundera mer på om det inte bara var en dröm och drömsymbolik av något slag. Jag är ju inte så bra på det men det verkade nästan som om det var våra innersta känslor som plockades fram och fick liv – vilket kanske inte är så konstigt om det nu var vår dröm. Med undantag då för att vi hade ”samma” dröm. Äh, jag skall erkänna att jag inte förstår vad det är som pågår – vilket är ganska jobbigt med tanke på att det bara verkar bli värre och värre för varje dag.

Sen gick vi hem till Jacob. Fan jag trodde inte att han skulle bo där han gjorde (i drömmen?). Det var riktigt sunkigt, kanske var det pinsamt för honom också men han visade det inte men där inne så var det inga riktigt konstiga saker heller. Ja, förutom hans rum då, hans föräldrar (?) verkar verkligen skämma bort honom.

Sen gick vi till Misty Dream, ett motell som vist ligger i stan. Vet inte riktigt varför men Jacob påstod att något skumt pågick i rum #13 – fan, så fort jag hörde ”fnittret” inifrån så förstod jag. Men Jacob tvungen att ”veta” vad som hände – han var i alla fall artig nog att be om ursäkt – som om det gör någon skillnad egentligen. Får hoppas på att om han verkligen drömde det samma som mig och Connor så håller han det för sig själv. Ja självklart gäller det oss alla, för jag tror ingen av oss vill att folk ska få veta om det som hände – dem skulle ju tro att vi var sjuka i huvudet allihop.

Efter det så gick vi mot kyrkogården men som jag berättade tidigare så hitta vi inte dit så vi gick till sjukhuset. Nu blir det ännu mera skumt (om det är möjligt) för vi gick till Thomas rum. Eden var där och han med fast två då, en som låg på sängen och en bredvid. Jag var helt slut vid det laget men Thomas och Jacob snackade en massa om att vi inte borde vara där och att Pacey egentligen hette John Smith och gick (eller hade gått) på skolan men att ingen kom ihåg honom och att han villes släppa lös en demon Meagh Armagh (en Tuatha de danan eller nåt, som är någon slags Celtisk myt). Så pratade dem om dvärgen och hur den kanske var eller arbetade för Meagh Armagh och att det fanns någon slags artefakt som hette The Hollow Eye som kunde ta ifrån John Smith hans ”mystiska krafter” och att Dahlia (som är ockultist och besvärjare som ”många här i Danforth”) försökte få tag i den och skulle hjälpa oss eller nåt sånt och ja… det var lika ”påfrestande” som det låter… helt vrickat. Sen sa han att han var tvungen att stanna för att ordna med något och att vi skulle ta varandra i handen för att komma tillbaka – vilket vi gjorde.

Så vaknade vi på sjukhuset. Läkarna sa att vi hamnat i någon konstigt sömntillstånd som dem aldrig sett förut och att vi sovit i flera dagar. Jag vet fan inte vad det är som händer men det känns väldigt obehagligt – overkligt. Som om inget är på riktigt längre. Jag vet att Jacob och Connor var där när jag vaknade och att dem påstår att alla tre drabbades av ”sömntillståndet” men tänk om det här också bara är en dröm. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vet inte om det var på riktigt och dem drömde samma saker – usch, jag vill inte tänka den tanken.

Mamma och Pappa kom och hälsade på men dem pratade över huvudet på mig som vanligt, nästan som om det är dem det är synd om för att jag är här. Det känns som om hela den här terminen började som en spricka i väggen till den bur som var mitt liv och nu har allting till slut rasat samman, och jag är ensam i en stor okänd värld och har inte längre något som helst skydd mot dem faror som lockar där ute. Du är den enda jag kan skriva till, den enda som lyssnar utan att döma mig.