Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag skall börja någonstans. Kanske; förlåt att jag inte skrivit på länge men jag har varit på sjukhuset. Ingen verkar veta vad det är som är ”fel” och pappa skrämmer upp mig genom att prata om att det skulle vara något konstigt experiment eller liknande. Någon har visst betalat inte bara min vistelse där utan också Connors och Jacobs. Fast nu går jag händelserna i förväg.
Det började med att jag hade en sån där konstig dröm som jag haft tidigare, fast den här gången var det Haylie som kom hem. Men det var inte alls som jag hade tänkt mig att hon bodde. Hon verkar dessutom må djävligt dåligt, borde prata med henne så hon inte försöker ta livet av sig igen. Den här gången måste jag verkligen försöka att göra det också inte bara skjuta det framför mig.

Efter det så vaknade jag – eller ja, det kändes som jag vaknade fast på skolan i klassrummet där vi har engelska och tillsammans med Jacob och Connor och en annan kille. Pacey Gore eller John Smith eller vad han egentligen heter (jag återkommer till det sen). Alla var lite förvirrade först sen så börja dem snacka massa ”killsnack” och var allmänt jobbiga. Vi hade alla bara på oss det vi gått och lagt oss i så vad förväntar man sig av killar.
Sen så sa Jacob att han varit med i någon Wicca seans eller nått där en dvärg hade varnat honom för häxan och jag tror alla insåg att någonting verkligen var fel – även fast jag inte sa något. Pacey sa han hade drömt massor om mig om hur jag besökt Johns grav. Det kändes väldigt obehagligt att han viste om det – och ännu mer det han påstod hänt där. Han sa även att han drömt om hur dvärgen jagat mig och jag vet inte allt som alla sa dem drömt om.

Vi gick i alla fall ut och allting var precis som på skolan bara väldigt annorlunda t ex så var eken helt svart och konstig. Då dök McDonnaugh upp och Jacob gömde sig så det gjorde jag med. Men McDonnaugh verkade se Jacob och gick mot honom. Sedan försvann han bara mitt framför ögonen på oss för att i nästa stund vara där i gen med en kniv i handen. Jag vart så djävla rädd och inte ens Jacob gjorde något när han började hugga sig själv i bröstet. Jag kände hur paniken växte och när jag såg hur Jacob sprang så sprang jag också. Pacey som inte kunde sluta stirra på mig sa att han skulle ”skydda mig” – påminde ganska mycket om Coreys snack om Buffy.

Efter det så ledde Jacob oss till Heidi – för han trodde att det hela hade något med Wicca att göra eftersom att han sett dvärgen i seansen. När vi kom dit så kastade han en sten genom fönstret på porten och vi rusade upp för trappan bara för att se Heidi – förvriden och konstig. Jacob vände och sprang och jag sprang efter. Det var som om vi var fast i en levande mardröm och det kändes som om jag var på väg över gränsen igen – det enda som hindrade mig från att ge upp var att jag var så djävla rädd.

Vi sprang vidare till Treys hus för Connor hade drömt om att Fey var där eller nått och trodde att hon kunde hjälpa oss. Jag förstod inte riktigt det hela men väl där kom McDonnaugh igen så vi sprang vidare – Pacey hade tjatat om att vi skulle hem till mig så jag kunde väcka alla om jag nu var ”häxan” – djävla tjat om det – så vi sprang dit.

När vi kom fram så lös det i huset till skillnad från dem flesta andra husen runt omkring och det kändes dumt och pinsamt att släpa med Connor och Jacob hem – trotts att jag trodde eller i alla fall hoppades att det bara var en mardröm jag skulle vakna ur (nu är jag inte så säker längre). Pacey var försvunnen, men dem andra verkade inte vilja gå tillbaka och leta efter honom. Vist han var ganska jobbig med sitt konstanta stirrande och ”oh du är så vacker” osv. men det kändes inte helt ok att bara lämna honom där ute.

Det kändes ännu mindre ok när vi klev in och jag kunde se hur det låg kläder överallt och man hörde stönande från vardagsrummet. Jag skämdes jättemycket men skyndade mig upp och dem andra följde med utan att säga något – då i alla fall när vi vaknade så sa Jacob det där som fick mig att fundera på om det varit något mer än en dröm.

På mitt rum satt det där dvärgen som var i drömmen med Duncan och han läste… fan, fan, fan… jag ska se till att hålla dig säker. Ingen annan ska få röra dig igen. Jacob var helt lugn och frågade vem dvärgen arbetade för men han ville inte svara. Det var väldigt förvirrande och att dvärgäcklet satt där och antydde vad jag skriver om inför dem andra kändes långt ifrån bra. Sen så börja han prata om teman och att huset hade en hemlighet och jag vet inte vad. Jacob tyckte att det var en bra idé att gå in och titta i vardagsrummet och dum som man är så lyssnade man på honom. Hur fan skall jag kunna titta på mamma och Leroy igen? Oavsätt om det bara var en dröm eller om någon försöker psyka oss eller vad fan som helst så…

Jag kan inte tänka på det nu då skulle jag inte komma någonstans – vi gick vidare och hörde (och senare såg) en tennisboll som studsade mot en vägg. Connor verkade se någon… han sa att det var brorsan… fan efter allt som hade hänt så ville jag verkligen tro på honom och jag kände hur någon höll om mig som han brukade göra när vi var mindre – jag kände hur tårarna började komma. Jag vet ju att Connor var där på sjukhuset när Hannah sa att hon träffat brorsan och att han inte kunde hitta hem – så jag vet inte om han bara försökte vara snäll eller om han verkligen är där ute och letar. Djävla Jacob började snacka om att han var död – hade lust att smälla till honom. Så djälva elakt, och nu kan jag inte sluta tänka på det – han får inte vara död, jag måste ta en paus för nu börjar jag snart gråta.

[…]

Efteråt så försökte vi gå hem till oss igen och det gick inte, vi kunde inte hitta tillbaka. När vi senare försökte göra samma sak fast vid Connors hus (jag kommer till vad som hände där straks) så kunde vi gå tillbaka. Kanske brorsan är där ute och inte hittar hem trots allt – men å andra sidan kunde vi inte hitta till kyrkogården heller när vi försökte gå dit. Jag vet inte vad jag skall tro längre.

Vi kom i alla fall hem till Connor och jag skall inte skriva ner vad som hände där. Jag förstår om Connor (och om vi nu hade samma ”dröm”) inte kommer vilja tala om det och jag vet hur jobbigt besöket hemma hos oss var så…

Men jag började fundera mer på om det inte bara var en dröm och drömsymbolik av något slag. Jag är ju inte så bra på det men det verkade nästan som om det var våra innersta känslor som plockades fram och fick liv – vilket kanske inte är så konstigt om det nu var vår dröm. Med undantag då för att vi hade ”samma” dröm. Äh, jag skall erkänna att jag inte förstår vad det är som pågår – vilket är ganska jobbigt med tanke på att det bara verkar bli värre och värre för varje dag.

Sen gick vi hem till Jacob. Fan jag trodde inte att han skulle bo där han gjorde (i drömmen?). Det var riktigt sunkigt, kanske var det pinsamt för honom också men han visade det inte men där inne så var det inga riktigt konstiga saker heller. Ja, förutom hans rum då, hans föräldrar (?) verkar verkligen skämma bort honom.

Sen gick vi till Misty Dream, ett motell som vist ligger i stan. Vet inte riktigt varför men Jacob påstod att något skumt pågick i rum #13 – fan, så fort jag hörde ”fnittret” inifrån så förstod jag. Men Jacob tvungen att ”veta” vad som hände – han var i alla fall artig nog att be om ursäkt – som om det gör någon skillnad egentligen. Får hoppas på att om han verkligen drömde det samma som mig och Connor så håller han det för sig själv. Ja självklart gäller det oss alla, för jag tror ingen av oss vill att folk ska få veta om det som hände – dem skulle ju tro att vi var sjuka i huvudet allihop.

Efter det så gick vi mot kyrkogården men som jag berättade tidigare så hitta vi inte dit så vi gick till sjukhuset. Nu blir det ännu mera skumt (om det är möjligt) för vi gick till Thomas rum. Eden var där och han med fast två då, en som låg på sängen och en bredvid. Jag var helt slut vid det laget men Thomas och Jacob snackade en massa om att vi inte borde vara där och att Pacey egentligen hette John Smith och gick (eller hade gått) på skolan men att ingen kom ihåg honom och att han villes släppa lös en demon Meagh Armagh (en Tuatha de danan eller nåt, som är någon slags Celtisk myt). Så pratade dem om dvärgen och hur den kanske var eller arbetade för Meagh Armagh och att det fanns någon slags artefakt som hette The Hollow Eye som kunde ta ifrån John Smith hans ”mystiska krafter” och att Dahlia (som är ockultist och besvärjare som ”många här i Danforth”) försökte få tag i den och skulle hjälpa oss eller nåt sånt och ja… det var lika ”påfrestande” som det låter… helt vrickat. Sen sa han att han var tvungen att stanna för att ordna med något och att vi skulle ta varandra i handen för att komma tillbaka – vilket vi gjorde.

Så vaknade vi på sjukhuset. Läkarna sa att vi hamnat i någon konstigt sömntillstånd som dem aldrig sett förut och att vi sovit i flera dagar. Jag vet fan inte vad det är som händer men det känns väldigt obehagligt – overkligt. Som om inget är på riktigt längre. Jag vet att Jacob och Connor var där när jag vaknade och att dem påstår att alla tre drabbades av ”sömntillståndet” men tänk om det här också bara är en dröm. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vet inte om det var på riktigt och dem drömde samma saker – usch, jag vill inte tänka den tanken.

Mamma och Pappa kom och hälsade på men dem pratade över huvudet på mig som vanligt, nästan som om det är dem det är synd om för att jag är här. Det känns som om hela den här terminen började som en spricka i väggen till den bur som var mitt liv och nu har allting till slut rasat samman, och jag är ensam i en stor okänd värld och har inte längre något som helst skydd mot dem faror som lockar där ute. Du är den enda jag kan skriva till, den enda som lyssnar utan att döma mig.

Berättelsen Morrigan High är avklarad och det med ett gott resultat. Samtliga aktörer verkade lyckliga med avslutningen och jag har nu över 100 sidor samlade från kampanjen. Mycket är visserligen interna notiser för de specifika karaktärerna, men säg om man skalar av hälften sidorna (vilket är en överdrift) så är det ändå en 50-sidig lång berättelse. Nu behöver den bara arbetas ut mer konkret, men det får bli ett senare projekt. Först ut? Visioner och fantasier och Det illyriska blodet.

Nu lämnar jag dock över till Destinee Vig och hennes dagbok, skrivna av Emil Westholm precis som tidigare, om händelserna i Morrigan High…

Bailey ringde bad om hjälp eftersom hans syster Hannah hade rymt. Det är klart att man ställer upp. När vi sedan träffades var det skönt att se att så många andra också ställde upp. Men difrån så vart allt så där djävla mörkt igen.

Vi delade upp oss i olika grupper; Jag, Noel och JJ i en – Connor, Sadie och Cory i en annan – Jacob, Fatima och Heidi i en tredje och Bailey och Leelee i den sista. Så delade vi ut områden att leta i så att vi skulle täcka så mycket mark som möjligt.

När vi kollade runt i vårt område så ringde Connor och sa att någon sett Hannah där så vi började leta på den platsen men i stället så hitta vi någon skum lokal där Joanne köpte knark. JJ och Noel verkade tycka det var ”kul” eller nåt jag tyckte mest det var tragiskt. Fast dem vet ju inte hur hon beter sig och det är ju inte direkt så jag kunde berätta för dem. Sen tyckte dem att vi skulle ringa polisen – kändes elakt men dem sa att det kanske var bäst så. Så här i efterhand känns det bara dumt – om man tittar på TV på alla Doktor Phil och Intervention och sånt så är det ju oftast inte så att det hjälper med polisen. Fast det finns ju inget annat sätt jag kan hjälpa till heller, varken Joanne eller Trey lär ju lyssna om jag skulle försöka.

Sedan möte vi upp med Connors grupp och han ringde Jacob – det var helt sjukt för Thomas hade blivit påkörd. Jag vet att olyckor händer men det känns som hela den här höstterminen har varit en enda lång kedja av olyckor och det är helt overkligt att allt som händer bara är en slump. Det är som om någonting har bestämt sig för att göra alla som jag känner och mitt liv till ett helvete. Men det är ju helt sjukt!

När vi kom till sjukhuset så stod bilen som kört på Thomas där, fullt med blod i baksätet. Det kändes obehagligt – fel. När vi kom upp till besöks rummet var Eden där – det gjorde ont i hjärtat att se henne så ledsen så jag sate mig vid henne. Inte för att det finns något man kan säga men man kan visa att man finns där. Visa att man bryr sig. När Bailey klev in och berättade om skylten som fallit ner på Leelee och hur han lånat coach Harrows bil för att köra henne till sjukhuset så kunde jag inte hålla mig längre. Vad fan är det som händer – varför råkar alla omkring en ut för sådant här? Varför kan saker och ting inte bara lösa sig enkelt? En enda gång! Snälla någon!

JJ var där och ville trösta mig, han är alltid så där schyst och beskyddande. Fast jag ville skrika på honom att det inte var jag som behövde tröstas. Jag var så djävla arg på allt. När sånt här händer så rinner energin ur en, jag vill vara där – jag vill kunna ställa up. Det går inte när alla drabbas samtidigt. Det känns så hopplöst.

Det enda som känns bra så här i efterhand är att alla som var på plats från början för att leta efter Hannah är så bra människor. Jag och JJ stannade med Eden medan dem andra gav sig av för att fortsätta leta efter henne – ja förutom utom Bailey som anmälde sig till polisen och Leelee som var inlagd på sjukhuset. Efter att ha väntat i vad som kändes som evigheter fick vi veta att Thomas var stabil men hade hamnat i koma. Det känns inte bra alls men han dog i alla fall inte. Fast man vet ju hur det är med koma, man hör aldrig om någon som vaknar ur en, enbart om lång plågsam väntan för att sedan… Fan, jag är så rädd – jag vill inte att han ska dö!

Senare kom Hannah instormandes – Jacob, Connor och Fatima hade hittat henne. Hon svamlade osammanhängande om att brorsan hälsade att han försökte hitta hem och att Leroy var nerslagen och att dem blev jagade på kyrkogården. Varför händer allting alltid samtidigt? Connor var så utmattad att han svimmade, jag kan förstå honom.

När Hannah lugnat ner sig berättade Jacob om vad som hänt på kyrkogården. Han sa också att Treys syrra inte var hans syrra utan hette Dahlia och att hon och Thomas var någon slags X-files grupp. Allt låter helt surrealistiskt så här i efterhand – känns som om det var gårdagens tema.

Efter det gick jag för att se till Leroy – jag kände väldig ångest men han verkade ha klarat sig. Det kändes bra att ha någon att tala med om allt som hänt. När jag sedan gick för att titta till Leelee så sa läkarna att hon var stabil men behövde stanna över natten. Även det kändes som en behövlig vändning för att väga upp för allt hemskt som hänt.

Efter det såg jag till att alla samlades så vi kunde prata om vad som hänt. Det kändes bra att sitta ner och prata – jag lyssnade mest men det behövdes för att varva ner. Det kändes bra också att alla som var där också kände att saker och ting är helt åt helvete – få veta att jag inte var ensam om det. Vi bestämde även att vara mer öppna mot varandra och ge varandra hjälp. Jag hoppas att det är mer än bara tomma ord och att det verkligen blir en skillnad. Klassen behöver det men det är så lätt att vara modig när inget står på spel så mycket svårare när det verkligen gäller.

Leroy följde mig hemåt – det känns bra att han finns där och lyssnar. Jag vet att han inte kan säga något som gör det bättre men han är ärlig med det inte som andra vuxna som daddar med en. Hoppas bara han förstår att det betyder så mycket att han finns där och lyssnar.

Nu så här i efterhand, så känns det som om så mycket sades som jag inte förstår. Hur har Hannah fåt reda på att brorsan är försvunnen? Har hon verkligen sett honom? Såg jag honom på festen? Vad ska häda med Bailey? Med Thomas? Vad är det som pågår här i staden? Så mycket frågor – så lite svar.

Om någon skulle läsa det här så skulle dem tro att jag blivit tokig – har jag det?

[…] när vi klev ut ur lektionssalen så hade någon klotratt nåt på mitt skåp. Fast det var inte bara mitt utan även Jackobs och Connors. Det kändes skitobehagligt speciellt som vi tre hade frågat runt om klottret. Mr. McDonnaugh tyckte inte det var något att oroa sig för men det var inte han som hade blivit utsatt för det hela. Vem vet vad det kan vara för galningar som gör sånt här? Dessutom om det är ett hot så hota dem ju även Jacob och han är ju en av de muskligaste killarna på skolan. Var skitläskigt att gå hem själv, tänkte fråga Jacob först o han kunde gå med mig men kände mig så djävla dum – det räcker med att farsan klagar på att jag fantiserar för mycket – så jag lät bli. Fast nere vid fotbollsplanen vid 9e så var jag säker på att någon följde efter mig. Fan jag trodde jag skulle bli mördad, men så kom Mrs. Regan i sin bil på väg hem så när hon såg mig så fråga hon om jag ville ha skjuts. Fast jag vet inte om det var så mycket bättre för du vet ju hur hon är. Nej då, hon var ganska lugn och fråga mer om morsan än om mig, jag menar alvar hon rädda mig fan från att dö. Jag ryser verkligen fortfarande i hela kroppen. […]

Jag och Jacob snackade med Thomas i dag om dem där symbolerna som var på vårt skåp. Den som var på Connors kallas för Triskele och är en symbol för döden – fy fan vad läskigt. Kan inte sluta tänka på det – det är så djävla obehagligt. Connor verkar dock inte bry sig, önskar att jag kunde vara lika modig. Det var i alla fall ingen wiccasymbol enligt Thomas (och ja Heidi, tänkte komma till att jag pratade med henne också men nu är det sagt).

Den som var på Jacobs kallas för Crann Bethadh och står för druiden. Den verkar också ha något med livets träd att göra. Det verkar mycket mysigare än Connors – ekar i gamla myter skulle ha en koppling till andra världar – får en att tänka på en midsommarnattsdröm eller någon liknande historia. Vist det är kanske inte den gladaste pjäsen men döden…

Den som var på mitt skåp kallades för spiralen och var någon gammal keltisk symbol för häxa (låter trevligt va, att bli kallad för häxa?) – men Heidi menade att det snarare var en symbol för Gaia – inte lika otrevligt. Hon sa dessutom att hon inte trodde det var någon av hennes kompisar som klottrat – fast hon skulle kolla. I och för sig vet jag inte om jag vill veta, hoppas mest på att det inte sker igen. Speciellt vill jag inte Triskele igen.

Destinees dagbok skrivs av Emil Westholm, som även spelar karaktären i vår kampanj.

Det är de inledande orden till berättelsen som jag främst spelleder till Bortom nu, nämligen Morrigan High. Den skiljer sig något mot tidigare berättelserna jag spellett. Aktörerna spelar karaktärer som går på High School och redan innan jag började hade jag väldigt klar idé hur jag ville lägga upp berättelsen. Jag kallar det för teveserie-estetik. Det är uppbyggt som en säsong med ett flertal avsnitt, där varje avsnitt börjar med en teaser.

Teveserie-estetiken drog jag så långt att jag bad respektive spelare göra en casting för sina karaktärer så jag kunde skapa en liten vinjett till kampanjen. Det resulterade i följande casting:

• Connor Donnelly: Killen som de flesta som skulle beskriva som en nörd med stort datakunnande. Han har irländskt blod i sina ådror och har en stark hederskänsla som driver honom att försvara de utsatta. Casting: Matt Barr, mer känd som den psykotiska Derek från One Tree Hill. Ironiskt nog.
• Destinee Vig: En tjej med drömmar och konstnärliga ambitioner som dock hämmas av sina stränga föräldrar. Hon har ett väldigt skört sinne och dålig självkänsla. Casting: Rachel Bilson, mest känd som Summer från The O.C.
• Jacob Ashton: Den framgångsrika quarterbacken vars perfekta förhållande har gått i krasch. Casting: Jensen Ackles, mer känd som Dean Winchester från Supernatural.

Jag arbetade också på att få ihop ett stort galleri av personer, varav många var klasskamrater och deras släktingar. Det är till stor del vad som driver Morrigan High - relationer mellan personer. Övernaturligheten förekommer i stort sett inte alls i säsong 1, utan det introduceras väldigt sakta. Istället är det mer som en ungdomssåpa, även om det överraskande nog har lett till något oväntat.

Morrigan High är troligen den mest mörka berättelse som jag någonsin spelett. Det kommer delvis av att den är så vardagligt placerad, men en annan sak som spelar in är att aktörerna är bra på att mjölka de mörkare situationerna också. Läs exempelvis följande utdrag ur Destinees dagbok (skriven av Emil Westholm):

[…] det som drog ner hela dagen var när jag träffa Nowell. Jag viste att det skulle bli lite konstigt och spänt men när jag klev in i klassrummet så ville han inte ens titta på mig. Fast jag är ju så djävla ful så det var ju lite konstigt att han tittade på mig från första början. Dum och naiv är jag ju också som trodde att vi kunde börja på nytt efter sommaren. Jag borde ha fattat på en gång när han inte hört av sig på en vecka att han hatar mig och aldrig vill se mig igen. Men nej då, jag ska alltid leva i fantasins värld där prinsen och prinsessan får varandra i slutet och lever lyckliga i alla sina dagar. Farsan kanske har rätt när han säger att jag slänger bort mitt liv. Jag är så djävla självupptagen och otacksam mot han och mamma. Det borde ha varit jag och inte Keshawn som försvann. […]

Jag kommer rapportera mer om Morrigan High framöver. Stay tuned!

Däremot var det en mycket intressant upplevelse som gav mig en hel del inspiration till skrivandet. Jag hade med mig 14 A5-sidor av anteckningar från resan där, plus några mindre noteringar i en mindre anteckningsbok. Vad som jag antecknade mest till? Morrigan High och det mer hemliga projektet Zodiaken.

Så jag är tillbaka utvilad och redo att hugga tag i saker igen, nu när jag vilat upp mig. Först ut? Uppdatera bloggen till senaste versionen.

Nåja, jag är i alla fall tillbaka och det med en hel del gjort under veckan som gick. Varken fredag eller lördagen blev det något gjort, utan då skedde endast acklimatisering (och städning bland mina Bortom-mappar som nu ligger på ett antal GB). Sedan tog det dock fart…

På söndagen började jag gå igenom mina researchanteckningar till Visioner och fantasier, vilket bestod av fyra tjocka A4-travar. Det arbetet fortsatte även in på måndagen och då började jag även göra detsamma till Gaias hjärta. Det blev en hel del gjort till den berättelse som jag för tillfället spelar med min grupp, Morrigan High. Jag öppnade för första gången på länge Scribus igen och började återbekanta mig med layoutprogrammet, för att kunna ta tag i Hope. Slutligen skrev jag ned de första F.A.Q.-frågorna, så nu är det bara kvar att svara på dem.

Tisdagen fortsatte med arbetet med Morrigan High och akt 3 och 4 börjar bli färdiga nu. Det är också nu som jag märkt att det är rätt hårt knutet kring karaktärerna och min kännedom om hur aktörerna agerar. Antingen så lämpar det sig som en roman eller så får jag göra kraftiga revideringar om det ska släppas. Vi får se hur det blir.

Eftersom jag inte berättat något om Morrigan High tidigare så gör jag det nu. Det är en berättelse där karaktärerna går på High School. De har ett normalt liv och börjar deras andra år där, när saker och ting sakta börjar hända. Aktörerna har efter två akter beskrivit det som om kampanjen har en Buffy-känsla, även om det inte hittills förekommit något övernaturligt. Kanke beror det på miljön, kännedomen om Bortom eller att jag försöker fånga en estetik som påminner om just TV-serier. Morrigan High fokuserar helt enkelt på effekterna av övernaturliga saker, än att låta karaktärerna uppleva dem.

Jag fick också sex sidor layoutade av Hope och sedan tog jag en paus från det. Jag behöver checka av det hela med min layout-expert Tina Engström för att se om de gamla misstagen har åtgärdats. Under kvällen fick jag även mindre redigeringar gjorda på Noas sista drag.

Under onsdagen började jag med att slutföra researchanteckningarna till Gaias hjärta och Visioner och fantasier. Tack vare det så kunde jag påbörja arbetet med att göra researchanteckningarna till mer konkret text för Visioner och fantasier. Det blev även en hel del redigering på Noas sista drag gjorda under dagen och kvällen. Nästa års satsning, Den illyriska epidemin, fick en del saker skrivna till sig så det går sakta framåt där också. Mer om detta kommer att dyka upp på bloggen och andra ställen framöver.

Under torsdagen arbetades det uteslutande med Visioner och fantasier och Gaias hjärta. Metafysiken är ytterst klar för mig nu och de flesta saker som funnits i bakhuvudet börjar nu bli väldigt konkret. Jag har också börjat få ned det på papperet och känner att min iddhi blir allt starkare… Sista dagen som jag fick något arbete gjort var på fredagen, vilket främst dominerades av arbete med Visioner och fantasier, Morrigan High och Den illyriska epidemin.

Överlag fick jag rätt mycket arbete gjort och framför allt så har den kreativa energin blivit förnyad där den tidigare gått i stå. Jag hoppas att er tid har varit trevlig och ni inte bara njutit av solen, utan hunnit med lite spelande också!

Visioner och fantasier är troligen en av de saker jag kommer arbeta med. I stort sett är det första utkastet klart. Endast några sidor om att skapa skräck hos aktörerna är kvar. Manuset har kommit ut hos vissa kreativa betaläsare och jag har redan fått in feedback på det. Samtidigt är det i första korrekturvändan, så det maler på sakta.

Jag är lite sugen på att layouta webbserien Hope nu när jag fått tag i de bilder jag behöver för att sätta dokumenten. (För er som inte vet vad Hope är så är det ett engelskt projekt i manusformat som jag skrev för några år sedan åt engelska bekanta.) Jag funderar också på att ta tag i ett audioprojekt som jag lovade för länge sen nu när jag har tillgång till min diktafon igen. Dessutom vill jag pula på den berättelse som jag för tillfället spelleder för mina aktörer, nämligen Morrigan High. Planer finns på att färdigställa det och dela ut via nätet, så jag skriver extra noga på den så efterarbetet blir mindre senare.

Det finns dock viktigare saker att göra först. Dels har vi Leka med elden som behöver lite omskrivningar för att fungera för det syfte som jag talat med Mindless Gaming om, nämligen som en form av introduktion till rollspelens underbara värld. Dels har vi berättelsen Fem nyanser av svart som vore utmärkt att få färdigt för nätpublicering eftersom det kanske bäst fångar känslan av de berättelser som ursprungligen skrevs till In the Dark. Slutligen så ligger givetvis Appendixen för Noas sista drag och väntar på mig, utöver högen av andra saker som vore bra att ta tag i.

Med andra ord, det finns en hel del att ta av. Vi  får väl se vad som blir gjort i slutänden. Jag önskar er alla en skön sommavecka under tiden jag är borta! (Och givetvis efteråt också… )