Innan vi går in på karaktärernas handlingar och konsekvenser vill jag ta tillfället i akt och prata lite om de två akterna: 223 och Offer. Det var de två akterna som aktörerna fick välja mellan – eller i alla fall där berättaren hunnit plugga in båda. 223 var upplagt som en konspirationsthriller i all ensamhet, medan Offer i högre utsträckning var ett mystiskt drama med social interaktion. Min spontana gissningar var att 223 skulle bli den populäraste akten av Metamorfos, men det blev väldigt jämnt fördelat: 5 grupper spelade 223 och 4 spelade Offer. Lite förvånande.

Metamorfos som berättelse handlade om två mäktiga drömlorder: Auberon och Oberon. Det var två bröder som tvistade om den ökände seriemördaren Ripper. För Auberon var han ett hot mot mänskligheten, medan Ripper var deras frälsare i Oberons ögon. Eftersom bröderna alltid måste vara överens för att genomföra sina planer och inte kunde kompromissa, bestämde de sig för att avgöra tvisten med ett spel.

Brödernas spel gick ut på att dra in människor i drömvärlden för att där utsätta dem för prövningar. Prövningarna i sig var skapta så att människorna i dem skulle vara tvungna att ställa sig på antingen Auberons eller Oberons sida. Den bror som fick flest människor på sin sida i slutänden, var den som fick bestämma om man skulle hjälpa eller stjälpa Ripper.

Det var premissen för Metamorfos. Berättelsen handlar om drömlordernas kamp och hur karaktärerna blir en del av deras spel. Ovetande väljer de sida och bestämmer även Rippers öde, något som kommer att påverka framtiden i Bortom.

Som om inte det vore nog, vissa av karaktärerna man kunde spela har en stark koppling till Bortoms metaplott och utifrån aktörernas val kan deras roll i den förändras. Nedan beskriver jag de olika grupperna av karaktärer och vad som deras handlande fick för konsekvenser.

De otraditionella

Jack Rozier: Fransk luffare som sett mycket av världen.
Zhong Liao: Skicklig kinesisk stridspilot med starka nationalistiska känslor.
Ezra Kahn: Judisk utredare åt Sällskapet som saknar en gammal vän.
Marleen Heche: Amerikansk domare vars familj slagits itu av en sann mardrömsman.
Joseph Riley: Aboriginsk shaman som hört talas om Tystnaden.

Efter att ha vaknat upp tillsammans i drömmen började de utforska Bremsvik, men snart skar det sig rejält mellan Zhong och de andra. Zhongs ständiga anklagelser om att de andra var ”onda amerikaner” blev för mycket för dem. Istället var det Jack som tog befälet, även om Marleen gjorde sina försök att få kontroll över de andra.

Deras handlande spelade rätt in i Oberons händer och vips hade denne fem personer på sin sida. Drömmen var dock något som förenade Jack, Ezra och Marleen då de sökte upp varandra efter den för att gräva djupare i omständigheterna de upplevt i drömmen.

De med Hope

Laura Summers: Före detta Faith-äldste som numer tros vara död.
Martin Cross: Dödsförklarad Faith-agent och fd. Polis.
Samantha Cross: Dödsförklarad Faith-anställd sjuksköterska.

Den sammansvetsade gruppen gjorde sitt bästa för att förhindra offret som var på väg att ske i Bremsvik. De anade visserligen inte vad byborna var kapabla till, men de tvekade inte i sitt ställningstagande. Oberon var den solklara segraren och ytterligare tre personer stod på hans sida.

Drömmen som de tre hade var i alla fall nog för att de tillfälligt tog en paus i sitt utredandet av Orden. De bestämde sig nämligen för att bege sig till Bremsvik och undersöka den övergivna byn. Kanske skulle de till och med finna spår på Ritveria, den skrämmande gestalt som Martin sett i drömmarna. Vistelsen i Bremsvik kommer dock få betydelse i framtiden.

De stabila och mindre stabila

Marcus Füller: Städare åt Sällskapet som blev uppfostrad av en mycket sjuk familj.
Min Kwan: Fanatisk ockultist som vägrar att kompromissa för att nå sitt slutliga mål.
Professor Jeremiah Ford: Erkänd antropolog och arkeolog som dragit sig tillbaka från den akademiska världen.
Gavril Negrescu: Rumänsk vapenhandlare som nyss släppts fri från fängelset.

När de fyra vaknade upp i en mörk källare var det en trevande allians som skapades. Det starkaste bandet var mellan de två akademiska genierna, Min och Jeremiah, som hört talas om varandra tidigare i karriären. Tillsammans började de fyra undersöka Bremsvik och även om det kantades av en del mindre konflikter blev det aldrig ett hinder för samarbetet.

I slutänden var det Marcus som bestämde i vems favör drömmen föll hos. Efter att ha mött den mystiska Sasha Mitchell ett flertal gånger (vilket inte var någon mindre än Oberon), hade viss misstro skapats mot henne. Marcus spelade med andra ord Auberon rätt i händerna och gav denne fyra personer.

Återkomsten till det vardagliga livet var relativt normalt för Marcus och Gavril. Den förstnämnde rapporterade om sina upplevelser till Sällskapet, medan den andra fortsatte planera sin personliga hämnd på de som satt dit honom. Min och Professor Ford däremot fann varandra och bestämde sig för att samarbeta för att stoppa den ondska som respektive person jagade, någonting som definitivt kommer påverka framtiden i Bortom.

De utsatta och sjuka

Selene Spectre: Odödlig landsförrädare.
William Sjödahl: Psykiskt störd man med skev verklighetsuppfattning.
Ralph Meekes: Ung misshandlad pojke som är övertygad om att han är en (kvinnlig) ängel.
Ed Wohan: Stum, vanställd uteliggare som de andra hemlösa kallar för monstret.
Stan McNorman: Facklig representant på företaget Duncan Wilburs.

Ingen av karaktärerna tog en tydlig ledarroll då de vaknade upp i Bremsvil. Dock kom de alla att förenas av en sak: tron att Ralph var galen. Det steg till extremen då han med kniv i handen började predika om han var en ängel och de andra skulle dö för att de syndat. Ralph gick så långt att han skar upp Selenes hals. Mäkta förvånad kunde dock Ralph se halsen läkas omedelbart. Tystlåten och skamsen gjorde Ralph inte något motstånd då Ed slog honom med knytnäven.

Deras val stödde Oberon som vann fem själar till. Av karaktärerna var det endast Ed som lät drömmen påverka honom i hög utsträckning. Han påbörjade sin jakt efter en organisation som inte existerade, någonting som tillförde honom ytterligare en tragisk dimension.

De med intrigerna

Viktor ”Ville” Bonnier: Rikemansbarn som drev en reklambyrån.
Jessica Gustafsson: Kreativt ansvarig med drömmar om en röd revolution!
Stefan Bauer: Homosexuell nörd som inte klivit ur garderoben ännu.
Antonija Ladan: Skicklig filmare med ett öga för det morbida.
Dan Ljungberg: Ljudtekniker med ett brottsligt förflutet.

I början då de vaknade upp höll de fem samman och lite grann för sig själv. När de väl började interagera med de andra var det början till slutet. Gruppdynamiken fullkomligt exploderade då alla mörka hemligheter kom fram.

De valde att inte ingripa i vad som skedde i Bremsvik. Det gjorde att Auberon kunde få fem personer till på sin sida. Drömmarna gav dock starka konsekvenser då alla valde att bryta med varandra, vilket gjorde att Ville försatt företaget i konkurs efter att ha tömt det på pengar.

Dan blir vansinnig över det och mördar Ville, vilket gör att han hamnar i fängelset igen. Resten av personerna sprider sig med vinden och försöker börja nya liv. Stefan kliver ut ur garderoben och börjar leva som öppet homosexuell. Han gör även vissa efterforskningar om upplevelserna som både skrämmer och fascinerar honom, något som i framtiden kommer leda honom till sin livs kärlek. Antonija och Jessicas liv är dock inte lika klara vid det här laget: de har dock båda blivit arbetslösa samtidigt som de lidit av ett kraftigt psykiskt trauma. Framtiden kunde se bättre ut för dem.

De med egna idéer

Andronikos: Vacker grek som sysslar med kriminell verksamhet.
Tom-Sandy Denison: Verklighetsförvirrad vaktmästare.
Broder Dominicus: Pacifistisk och fundamentalistisk munk.
Stephen King: Pensionerad företagsledare som njuter av livet.

Mycket av gruppens upplevelser i Bremsvik förblev ett mysterium. De fyra aldrig fick ett klart grepp om vad som pågick. Istället blev de väldigt osams i slutet, vilket knappast hjälptes då Andronikos sanna identitet avslöjades som något annat än den vackra grek han utgav sig för att vara.

Deras interna konflikter förhindrade Oberons försöka att norpa åt sig dem, vilket gjorde att Auberon fick ytterligare fyra personer.

De som sett sanningen

Jessica Paige: Fanatisk demonjägare.
Mary Paige: Jessicas mycket kapabla, brådmogna dotter.
Jordan Taylor: Historiestudent som fått sitt förflutna utraderat.
David McEvanes: Skotsk elitsoldat som fått sitt förflutna utraderat.
Bill ”Bull” Lemon: Bilmekaniker med ett brottsligt förflutet.

För de flesta blev inte själva uppvaknandet i den främmande svenska byn någonting märkligt. För alla, utom Bill, var det övernaturliga en vardag och en simpel kidnappning var långt ifrån obegripligt för dem. Stackars Bill däremot undrade mest varför han hamnat där, men trots förvirringen fungerade han rätt bra ihop med de andra.

Varken Auberon eller Oberon lyckades dock binda karaktärerna till sin sida, utan de fem valde helt enkelt sin egen väg. De lärde sig alla sina läxor, i synnerhet Jessica som började att trappa ned på demonjakten. Allt för att se till att Mary skulle få den mer kärleksfulla mamman hon drömde om.

Drömmarna verkade dock ha påverkat dem alla i olika utsträckning, för de bestämde sig för att söka upp varandra och diskutera igenom vad som hänt. Alla utom Bill, som istället verkade vilja förtränga allt som en dröm. Problemet var dock att Bill var den enda med ett fast hem, vilket fick till resultat att alla dök upp hos honom. Motvilligt tog han emot dem och deltog i diskussionerna om vad drömmen egentligen kunde betyda.

Dock svor David och Jordan aldrig att sluta sin kamp att stoppa Professor Ford!

De med engagemang

Jorge Juarez-Spinoza: Ensam byggarbetare från Costa Rica.
Randall de Salareff: Hamnvakt med polisdrömmar .
Geraldo Aquilar: En äldre, konservativ fiskare.

De tre fann tidigt varandra då de vaknade upp i Bremsvik. De samarbetade väldigt väl, särskilt sedan Randall övertalat de andra två om att de var utsända på ett heligt uppdrag för att stoppa häxan som fanns i Bremsvik. När de fick reda på hur byns innevånare planerade att förgöra häxan, blev de dock inte lika säkra längre. De bestämde sig istället för att sätta eld på kyrkan och såg därmed till att 3 själar knöts till Oberon.
Randall och Gerardo talade aldrig om drömmen efteråt, men de försökte leta upp Jorge efteråt. De fick då reda på hur han funnits mördad med en kniv rätt igenom ögat ända in i hjärnan. Som om det inte vore skrämmande nog, hade Jorge mördats i drömmen på exakt samma sätt. Plötsligt verkade inte nätterna lika rogivande som de varit tidigare…

De som lider

Michael Voorhees: Paranoid konspirationsteoretiker.
Amy Carpenter: En flicka sänd från framtiden för att utföra ett mycket viktigt uppdrag.
Dania Cruz: Nedbruten forskare på Alpha et Omega Industries.
Morgan Carradine: Handlingskraftig FBI-agent.
Nikolaj Vasiljev: Pensionerad KGB-agent.

Bland de fem som vaknade upp i en mörk källare fanns det starka viljor, särskilt hos männen. Samtliga av dem verkade vilja ta kontroll över gruppen. Nikolaj såg sig som en självklar ledare, men de andra verkade istället lyssna på Morgan. Kanske var det för att alla i gruppen fann något som band dem samman i det korrumperande läkemedelsföretaget Alpha et Omega Industries. Alla utom Nikolaj.

När de alla sedan vaknade upp från ett anfall som skett i Bremsvik var Nikolaj den enda som var fri. De andra var fastkedjade i stolar, vilket plötsligt gav Nikolaj all makt. Han var övertygad om att de andra var ett hot mot Ryssland. Trots grova förhörsmetoder vägrade dock de andra att erkänna sitt uppdrag mot Moder Ryssland. Hans värv ledde dock fram till att han avrättades och när han vaknade upp var det med rejäla smärtor. Nikolaj kontaktade givetvis sina kontakter inom KGB och försökte varna dem om det globala hot som existerade, men möttes med skepsis och ett artigt avhysande.

De andra däremot ställde sig mot Auberon i drömmen och delade därmed ut fyra nya själar till Oberon. Väl tillbaka bestämde sig Morgan för att kontakta de andra i ett hopp att finna ett sätt att motarbeta den konspiration som Alpha et Omega Industries var inblandad i. Han fick tag i Dania, som slutat sitt arbete på företaget, och Michael, som bestämt sig för att hålla låg profil. Hur mycket de än försökte finna Amy var hon dock helt spårlöst försvunnen. Det var som om hon aldrig hade existerat…

Sammanfattning

Hittills är det Oberon som har tagit ett stadigt grepp om spelet. Sammanlagt har 38 personer värvats in i drömspelet och av dem tillhör 20 Oberon. Auberon är dock inte alltför långt ifrån med sina 13, så det är fortfarande en väldigt jämn kamp.

Men hittills verkar det som om drömlorderna kommer att stödja seriemördaren Ripper att fullfölja sin plan. Det enda vi vet om Rippers plan är vad som avslöjats i tidigare moduler. I Den femte kolonnen finner han sin femte och sista kolonn, år 2019. Men vad händer efter det? Ja, det står ännu skrivet i stjärnorna.

Trots att det här var mitt åttonde år som arrangör (sjunde för Bortom) kändes årets GothCon nytt för mig: nya GothCon-kontaktpersoner, ny byggnad för reception & cafeteria, en ny medarrangör och ett nytt upplägg.

Jag erkänner att kommunikationen med GothCon innan arrangemanget har varit sisådär. Jag har inte alltid upplevt att det fungerat jättebra (mejl som inte besvarades, långa väntetider och liknande). På plats verkade det däremot flyta på riktigt bra och kommunikationen och stödet jag fick var strålande. I år slapp jag dessutom vänta flera timmar vid incheckningen för att de skulle bli klara med allt. Stort plus.

Att de flyttat cafeterian och incheckningen avsides var förståeligt, på grund av ombyggnationer. Problemet var att den kom lite väl avsides, vilket för en latmask som mig innebar färre turer dit. Motion är i och för sig nyttigt, så det är ju inte nödvändigtvis fel, men det skulle vara intressant att se om inkomsten i cafeterian blev lägre än tidigare år. Min gissning är att den blev det.

En annan sak som var ny för i år var att jag fick sitta och vaka över Mindless Gamings butik i år. Dock lyckades jag pricka in tiden då det verkade vara som mest lugnt på hela konventet. Såg knappt en själ där, bortsett från de andra butikernas personal och kompisar.

Viktor Nyberg var inte med oss i år, utan istället hjälpte John A. Jonsson till med arrangemanget i år. Det är inte ett nytt ansikte i sig: John har arrangerat Bortom på Stockholms Spelkonvent och spellett på GothCon tidigare år. Vi hade lite färre spelledare i år än vanligt, men det var färre anmälningar i år än förra rekordstora året. Dock slet våra spelledare hårt och gjorde sitt bästa för att se till att så många som möjligt fick spela. Till och med utanför de normala konventspassen.

Så… Det för oss fram till själva konventspassen. Jag hade tidigt en tanke om Metamorfos och det var att varje spelgrupp skulle få uppleva någonting unikt. Tanken var att erbjuda flera berättelser för dem att välja mellan samt att varje aktör skulle få en unik karaktär. Slutresultatet blev att vi hade med oss två olika akter till Metamorfos (223 och Offer) och sammanlagt 73 olika karaktärer.

Rent konkret fick varje spelledare ett flertal karaktärer att läsa in sig på samt de både äventyren. De hade med andra ord haft god tid att förbereda sig på.  När spelpassen började togs en spelgrupp in och fick välja bland ett flertal grupper av karaktärer; vissa gamla godingar, andra helt nya. Karaktärsgrupperna var utskriva med en kort beskrivning och bilder som hjälpte aktörerna att välja bland dem. När de väl valt en grupp tog berättaren med sig dem till spelrummet där de fick välja berättelsen de skulle spela. Överlag verkade 223 vara det vanligaste valet.

Vad jag inte tänkte på var att en del tid skulle gå bort vid varje spelpass. Ges aktörerna valmöjligheter kommer det divideras för varje grupp består av individer som har sin egen vilja. Vilken grupp passar alla? Vilken berättelse är mest spännande? Bästa kommentaren jag hörde var när en person utbrast ”Men kan vi för en gångs skull försöka hålla sams och inte gräla?” när hans vänner kollade på en grupp med just gräl och konflikter som tema. Det fick mig att le igenkännande. Överlag skulle jag dock vilja tillstå att valmöjligheten blev ett mycket uppskattat inslag.

Tyvärr lyckades inte den glädjen förvaltas ända till Mindless Gamings butik och försäljningen av rollspelet. En del exemplar såldes och några få Visioner och fantasi förhandsköptes, men betydligt färre än vad förhoppningen var. Trots att arrangemanget var uppskattat och hyfsat välbesökt verkade det svårt att entusiasmera deltagarna att köpa spelet. Okej, i ärlighetens namn: det finns många spelgrupper som återkommer år efter år som tillhör skaran som faktiskt äger rollspelet, så att de inte köper fler böcker är ju förståeligt.

Det är dock lite synd att den andra halvan inte gör det. Som Tomas Arfert (skaparen av det utmärkta fantasyrollspelet Saga) brukar säga: ska vi ha en levande svensk rollspelsmarknad måste vi själva bidra till den genom att köpa rollspel. Jag har till exempel inga direkta planer på att spela eller spelleda Saga, Noir eller Haragada, men jag har ändå köpt dem. Tyvärr tror jag inte alla tänker på det så. Nåja, nu börjar jag bli lite väl fundersam och glider från ämnet.

För mig handlar ett lyckat konvent om en sak: att spelgrupperna ska ha roligt under spelpassen. På det planet var konventet i alla fall lyckat. Inom snar framtid kommer ytterligare en rapport om konventet. Den gången handlar det om hur de olika spelgrupperna var med och skapade en del av den officiella historien i Bortom.

PS. Tanken var att den här rapporten skulle fyllas med lite fotografier, men min mobilkameras batteri var väldigt kingsligt så det blev inget sådant. Tyvärr. Om du kommit igenom hela texten tackar jag för din tid!

Saker och ting har dock inte stått stilla. För de som följt Bortom på Twitter (eller via feeden i den högra spalten) framgår det att mycket arbete har gjorts på Metamorfos. Jag har kommit halvvägs i karaktärsskapandet och har även lämnat in de färdigskrivna akterna till GothCon. Det får mig att andas ut… En stund i alla fall.

1. Alla aktörer ska ha en individuell karaktär. Det innebär att jag behöver minst 90 färdiga karaktärer.
2. Berättelsen ska varieras. Ett sätt att uppnå det är att ha flera olika handlingar. Mitt mål är 4-5 stycken olika berättelser som delas ut på olika berättare.

Visst. Det är mycket jobb, men betyder det att jag är galen? Skapar sig någon annan svensk rollspelskonstruktör sådana här enorma berg av arbeten? Jag tvivlar på det.

Passa på att gissa hur många karaktärer och handlingar som jag slutligen får ihop i kommentarerna. Den som gissar rätt får äran att känna mig bättre än vad jag känner mig själv.

Förra årets GothCon-berättelse, där karaktärerna begav sig till en öde stad i norra Alaska för att finna den jagade kvinnan Jordy Chase, finns nu att ladda ned. Du har nu chansen att se vad som lockade till sig flest antal personer till ett Bortom-arrangemang någonsin!

Du laddar hem det här.

Torsdag

Som vanligt dök jag upp på torsdagen för att möta Marie, min korrekturläsare, vilket alltid är ett stort nöje. Eftersom GothCon förra året inte hade allt ordnat vid receptionens smygöppning såg jag till att inte komma dit för tidigt. Jag kom vid 21, istället för 19. Det var ett misstag. Under mina sju år av arrangemang på GothCon tror jag aldrig jag sett så mycket krångel som i år. Lyckligtvis har jag erfarenhet av GothCon så det var lätt att anpassa sig efter situationen. Jag fick tag i en sovsal och begav mig dit, bara för att finna rummet fyllt med folk. Nackdelen med att inte vara först är att man får nöja sig med den sovplats som fanns ledig. Lyckligtvis blev den rätt optimal i slutänden för mig.

När allt var klart fräschade jag upp minnet av Det illyriska blodet, innan jag sträckte på benen och gick förbi receptionen för att se om detaljer om scheman och salar fanns tillgängliga. Givetvis var så inte fallet, vilket gjorde att jag återvände tomhänt till sovsalen. Jag räknade med att få slå ihjäl några timmar i väntan på att Magic-spelarna som suttit där tidigare skulle vara klara, men lyckligtvis var allt nedsläckt och jag kunde somna in utan problem. (Till Magic-spelarnas försvar hade de redan erbjudit mig att släcka ned tidigare, men jag tyckte gott att de kunde få spela fram till 0.00 innan jag bad dem sluta.)

Fredagen

Så kom fredagen och den kändes inte alls lång. John A. Jonsson kom till konventet och fick vara Viktors proxy som arrangör eftersom Viktor själv inte kunde närvara. (Och nej, John är varken släkt med mig (Jonsson) eller Marie (A.).) Vi snackade en del, besökte de olika butikerna och stoppade i oss en del mat från den lokala pizzerian. Jag passade också att sätta upp en del promotionmaterial. I år bestod det av en Wantedposter (se bild) som i princip att de skulle få en liten ”gåva” om de kom fram och sa hej på konventet. Jag passade även på att titta förbi hos Mindless Gamings bord och talade med dem som hastigast.

Sent omsider, precis innan vårt spelpass, fick jag tag i information om vilka lag som var anmälda och vad för salar vi hade tillgängliga. För passet som skulle spelledas direkt efter skulle jag dock behöva hämta ny information senare. Det var fortfarande strul med andra ord.

Pass 2 var vårt första passet och vi hade sammanlagt 8 anmälda lag. Utöver John, hade jag lyckats få tag i Carl Odhnoff (som varit involverad i Bortom sedan In the Dark-tiden) och Björn Thalén (som hjälpt till tidigare på GothCon och nu senast på LinCon). Vi fick förstärkning av ytterligare två berättare, varav jag är rätt säker att jag hade en av dem som spelare på LinCon när jag arrangerade Kräftfeber. Vi var med andra 6 berättare på 8 anmälda lag, vilket såg rätt bra ut. Det visade sig att ett av lagen var dubbelanmälda, så vi lyckades faktiskt tillgodose alla lag utom ett med berättare. Faktum var att det endast var detta pass som inte ett lag fick spela. För min egen del spelledde jag herrskapet i Magna Fragum Prime, vilket visade sig gå rätt smidigt. Jag kände mig bekväm med berättelsen och kunde enkelt följa med i deras utflykter. Efteråt fick de, liksom de andra lagen, en rabattkupong som gjorde att de kunde köpa Bortom: Lögnens slöja till ett rabatterat pris hos Mindless Gamings bord på GothCon.

Efter passet stressade jag ned till receptionen för att grabba ny information om vilka salar vi hade till vårt förfogande. Återigen fick jag fick endast ut information om passet som närmade sig med stormsteg. Jag rände tillbaka till samlingssalen och tog rapporter från de berättare som spellett under de tidigare passen. Hittills hade inte en enda karaktär överlevt, vilket i och för sig inte var konstigt eftersom det inte egentligen var tänkt att karaktärerna skulle överleva. Som jag skrev i inledningen ”Det här är inte en berättelse om hur man överlever, utan hur man vill dö”. I och för sig sades det inte rätt ut till aktörerna, men det verkade ha fungerat rätt bra hos aktörerna.

Pass 3 hade fem anmälda lag, men bara fyra dök upp. I efterhand har jag fått reda på att ett lag troligen var dubbelbokat med Neotech 3. Alla lagen fick i alla fall spela och det var goda nyheter. Jag fick Skymningen, som dock saknade två aktörer. De lyckades ragga en extra aktör och eftersom John inte fått någon grupp att spelleda hoppade han in och tog karaktären Konstandin för att fylla ut laget. Han gjorde en tillbakadragen tolkning av karaktären för att inte styra berättelsen, vilket gjorde att gruppen fick orientera sig fram på egen hand. Skymningen lyckades med det omöjliga för övrigt: de tog sig levande – och friska – ur landet. Visserligen sprang de på lösningen av en slump, men det förhindrar inte det faktum att de var förhållandevis ensamma om att lyckas med det. Jag kom sedan i säng ganska omgående efter passet och somnade snart in.

Lördag

Utvilad vaknade jag nästa dag. Jag har gott om tid att vakna till, eftersom det inte var förrän framåt kvällen som den sista omgången av Det illyriska blodet skulle spelledas. Dessutom var inte John vaken ännu så jag gick ut och njuter av solen. Inte förrän runt 10 får jag kontakt med John, som då blivit utkickad ur sin sovsal eftersom det skulle spelas Western där. Det tog en faslig tid innan John blev en människa (enligt egen utsago blev han inte pigg förrän vid 23), men vi gick och hängde i spelbutiker tills det blev dags för att käka. Efter lunchen beger vi oss iväg till auktionen för fyra timmars stillasittande.

Efteråt började det närma sig och vi ser till att få i oss lite mer mat (korv för min del) och det börjar närma sig det sista spelpasset. Jag möter Daniel Offrell, en vän från spelgruppen som vänligt nog ställt upp som berättare. Jag hänger lite i Sverok-rummet där jag pimpar Bortom för intresserade öron. Samtidigt väntar jag på att få tag i Björn för att skriva på hans arbetarlapp. Han sitter dock i bridge-tävling så jag kommer inte åt honom, vilket gör att jag får gå till samlingen för sista spelpasset utan utfört uppdrag.

Efter de fyra timmarna på auktionen kände jag mig något seg så jag såg fram emot att vila eftersom vi hade en extra berättare. Det visar sig dock att denne var spårlöst försvunnen så jag får ställa om snabbt på plats, vilket blir mindre problem än jag trott. Laget som jag får spelleda för är Orchis & Svettis, ett namn som jag känner igen från tidigare år (förra året visar det sig). De får ett semi-lyckligt slut där alla karaktärer dör utom en, som istället blir fångad av den grekiska militären och utsätts för labbexperiment. Jag är inte helt nöjd med passet då min seghet nog gjorde att starten inte blev optimal, även om det kom igång senare. Det blev hysteriskt roligt när doktorn i gruppen började jaga den unga Carolyn med skalpell för att ta prover från henne så han kunde bota sjukdomen.

Efter passet såg jag fram mot sömn och gick tillbaka till mitt rum. Just när jag borstat tänderna klart ringde det i mobilen. Det var Björn som undrade om vi kunde mötas nu för att ordna lappen, vilket jag givetvis lovade att göra. Det var ju mitt fel att den inte redan var påskriven. Jag hade inte alls tänkt på att ordna det på ett smidigt sätt innan. Jag fick också en kort briefing från Björn som sa att gruppen tyckte det var bra i början, men att de inte klickade med den annalkande döden för karaktärerna. Här är den enda rapport som jag fick som inte kände att temat med att resan är viktigare än målet klickade.

Efter att tackat Björn igen så begav jag mig tillbaka till sovsalen och kröp ned i sovsäcken. Jag är på väg att slumra in, men får jag sova? Nix. Nu är det Johns tur att ringa. Efter mycket om och men kommer jag upp ur sovsäcken, ut ur rummet och kan svara i telefonen. Han vill också ha sin lapp påskriven. Jag svär tyst över min idioti att inte ordnat det smidigare och ber honom komma till min sovsal. Väl där får han underskriften och jag en rapport från hans lag, Champions of the Force, också lyckats överleva. Av 14 lag överlevde endast 2 lag händelserna i Illyria och lyckades att fly. Det var faktiskt mer än vad jag förväntade mig.

Därefter kryper jag ned i sovsäcken och hoppas somna snabbt eftersom jag ska iväg tidigt i morgon. Så blir inte fallet. Klockan är långt efter 4 då jag slutligen somnar.

Söndag

Jag vaknar runt 9 nästa morgon och är stel i nacken. Det släpper relativt fort dock när jag inser att jag måste få ihop min packning snabbt och städa upp efter mig. Skjutsen från konventspområdet ska komma innan 10, så jag blir tvungen att raska på rejält. Jag hinner med viss stress och kan möta några internetbekanta som för mig till järnvägsstationen efter en kort fika (för dem, frukost för mig). Snart sitter jag på tåget och är på väg hem, vilket är slutet på mitt GothCon.

Summering

Så hur tyckte jag årets GothCon gick? Det var mindre anmälda lag i år, men jag tror det trots det var ungefär lika många lag som fick spela som förra året. Jag kände mig dessutom betydligt mer bekväm med årets berättelse än vad jag gjorde med Den femte kolonnen. Kanske var det därför jag sov bättre än någonsin – inte bara har jag mer rutin än tidigiare, utan jag hade större självförtroende i år för berättelsen.

Det gick hyfsat väl med vår promotion i år skulle jag tro, eftersom Mindless Gaming fått in ett antal rabattkuponger från spelpassen. Med andra ord, spelgrupperna verkade eggas till att köpa spelet efter att spelat Det illyriska blodet. Jag hade hoppats på ett litet större antal sålda exemplar, men Mindless Gaming var nöjda så det var över deras prognos i alla fall.

Titeln årets lag får delas mellan Skymningen och Champions of the Force som båda lyckades överleva. Grattis! Jag får dock säga att jag tycker det är riktigt roligt att se lag från tidigare år återkomma. Det var en hel del sådana namn i år. Mycket positivt!

Överlag är jag mycket nöjd med årets konvent – en bra berättelse och en hyfsad försäljning, samt god sömn kan inte på något sätt beskrivas som dåligt.

Lyckligtvis har John A. Jonsson efter lång övervägan meddelat han kommer kunna att ställa upp. Han gör sällskap med Daniel Offrell och Carl Odhnoff som båda gett tummen upp till att spelleda. Tillsammans ger det arrangemanget en hyfsad start, men vi behöver fler berättare (för er mer traditionella rollspelare: spelledare ). I synnerhet Pass 2 och i andra hand Pass 3, där arrangemanget har flest anmälningar.

Känner du dig hugad eller vet någon annan som är intresserad? Tveka inte att släng iväg ett mejl till bortom[at]mindlessgaming.se eller skriv i kommentarerna nedan!

Så hur gick speltest två då?

Intrycken jag fick från det första speltestet visade sig stämma. Berättelsen håller ihop precis som jag kände vid första spelmötet. Min intention är som sagt var att erbjuda en stor sandlåda där någonting händer oavsett vad karaktärerna går. Ibland små händelser, ibland stora. Karaktärerna får gott om möjlighet att prioritera vad som blir viktiga för dem. Hjälper de folk eller försöker de sko sig på dem? Försöker de bygga för framtiden i hopp om att bli friska eller lever de livet som om det var deras sista dagar?

Jag såg vissa tendenser till att en del platser var något mer vanliga att besöka än andra, så jag har stuvat om lite i berättelsen så att vissa platser ska kännas lite mindre attraktiva vid första anblicken. Trots allt ska det för aktörerna inte kännas att man ”måste” besöka vissa platser. Alla ska ha sin egen lockelse helt enkelt.

Det finns ett antal platser, men framför allt mängder med vanligt folk, som alla har sin egen relationen till riket och sjukdomen. Var och en är tänkt att ge upphov till sin egen berättelse och sina egna dilemman. Ambitionen finns att skapa en riktigt varierad berättelse och jag hoppas att aktörerna på GothCon kommer att tala med varandra om berättelsen. Först då kommer jag se om jag verkligen lyckas med ambitionerna.