Kolonnerna är en samling av berättelserna Den femte kolonnen och Den fjärde kolonnen, som går att ladda ned gratis från hemsidan. De har reviderats något (bland annat för att uppmuntra egna karaktärer, men även för att spela båda akterna med samma karaktärer) och håller för tillfället på att korrekturläsas.

Xavier är även det en samling av två konventsberättelser: dels Som man sår… (som finns att ladda ned från hemsidan), men även Lära för livet (tidigare Ghostage) som inte finns tillgänglig för nedladdning. Det här är de två första akterna i berättelsen Via Dolorosa, som handlar om just Thomas Xaviers öde. I första akten får man ta färdiggjorda karaktärer (nåja, de saknar minnen så de är rätt blanka av sig…), medan man gör egna i den andra akten. Dessa kommer senare även dyka upp i femte akten av Via Dolorosa. Akten håller på att korrekturläsas och illustreras för tillfället.

Slutligen har vi årets konventsberättelse Anakronismer som utspelar sig i England 2011 och 1922. Illustrationer inväntas för tillfället, men jag letar efter korrekturläsare till boken (då mina vanliga korrekturläsare för tillfället är upptagen med andra projekt). Är du intresserad? Skriv i kommentarerna eller kontakta mig på annat sätt.

Samtliga böcker ovan förväntas att bli ganska lika format- såväl som sidmässigt som Visioner och fantasier.

Innan vi går in på karaktärernas handlingar och konsekvenser vill jag ta tillfället i akt och prata lite om de två akterna: 223 och Offer. Det var de två akterna som aktörerna fick välja mellan – eller i alla fall där berättaren hunnit plugga in båda. 223 var upplagt som en konspirationsthriller i all ensamhet, medan Offer i högre utsträckning var ett mystiskt drama med social interaktion. Min spontana gissningar var att 223 skulle bli den populäraste akten av Metamorfos, men det blev väldigt jämnt fördelat: 5 grupper spelade 223 och 4 spelade Offer. Lite förvånande.

Metamorfos som berättelse handlade om två mäktiga drömlorder: Auberon och Oberon. Det var två bröder som tvistade om den ökände seriemördaren Ripper. För Auberon var han ett hot mot mänskligheten, medan Ripper var deras frälsare i Oberons ögon. Eftersom bröderna alltid måste vara överens för att genomföra sina planer och inte kunde kompromissa, bestämde de sig för att avgöra tvisten med ett spel.

Brödernas spel gick ut på att dra in människor i drömvärlden för att där utsätta dem för prövningar. Prövningarna i sig var skapta så att människorna i dem skulle vara tvungna att ställa sig på antingen Auberons eller Oberons sida. Den bror som fick flest människor på sin sida i slutänden, var den som fick bestämma om man skulle hjälpa eller stjälpa Ripper.

Det var premissen för Metamorfos. Berättelsen handlar om drömlordernas kamp och hur karaktärerna blir en del av deras spel. Ovetande väljer de sida och bestämmer även Rippers öde, något som kommer att påverka framtiden i Bortom.

Som om inte det vore nog, vissa av karaktärerna man kunde spela har en stark koppling till Bortoms metaplott och utifrån aktörernas val kan deras roll i den förändras. Nedan beskriver jag de olika grupperna av karaktärer och vad som deras handlande fick för konsekvenser.

De otraditionella

Jack Rozier: Fransk luffare som sett mycket av världen.
Zhong Liao: Skicklig kinesisk stridspilot med starka nationalistiska känslor.
Ezra Kahn: Judisk utredare åt Sällskapet som saknar en gammal vän.
Marleen Heche: Amerikansk domare vars familj slagits itu av en sann mardrömsman.
Joseph Riley: Aboriginsk shaman som hört talas om Tystnaden.

Efter att ha vaknat upp tillsammans i drömmen började de utforska Bremsvik, men snart skar det sig rejält mellan Zhong och de andra. Zhongs ständiga anklagelser om att de andra var ”onda amerikaner” blev för mycket för dem. Istället var det Jack som tog befälet, även om Marleen gjorde sina försök att få kontroll över de andra.

Deras handlande spelade rätt in i Oberons händer och vips hade denne fem personer på sin sida. Drömmen var dock något som förenade Jack, Ezra och Marleen då de sökte upp varandra efter den för att gräva djupare i omständigheterna de upplevt i drömmen.

De med Hope

Laura Summers: Före detta Faith-äldste som numer tros vara död.
Martin Cross: Dödsförklarad Faith-agent och fd. Polis.
Samantha Cross: Dödsförklarad Faith-anställd sjuksköterska.

Den sammansvetsade gruppen gjorde sitt bästa för att förhindra offret som var på väg att ske i Bremsvik. De anade visserligen inte vad byborna var kapabla till, men de tvekade inte i sitt ställningstagande. Oberon var den solklara segraren och ytterligare tre personer stod på hans sida.

Drömmen som de tre hade var i alla fall nog för att de tillfälligt tog en paus i sitt utredandet av Orden. De bestämde sig nämligen för att bege sig till Bremsvik och undersöka den övergivna byn. Kanske skulle de till och med finna spår på Ritveria, den skrämmande gestalt som Martin sett i drömmarna. Vistelsen i Bremsvik kommer dock få betydelse i framtiden.

De stabila och mindre stabila

Marcus Füller: Städare åt Sällskapet som blev uppfostrad av en mycket sjuk familj.
Min Kwan: Fanatisk ockultist som vägrar att kompromissa för att nå sitt slutliga mål.
Professor Jeremiah Ford: Erkänd antropolog och arkeolog som dragit sig tillbaka från den akademiska världen.
Gavril Negrescu: Rumänsk vapenhandlare som nyss släppts fri från fängelset.

När de fyra vaknade upp i en mörk källare var det en trevande allians som skapades. Det starkaste bandet var mellan de två akademiska genierna, Min och Jeremiah, som hört talas om varandra tidigare i karriären. Tillsammans började de fyra undersöka Bremsvik och även om det kantades av en del mindre konflikter blev det aldrig ett hinder för samarbetet.

I slutänden var det Marcus som bestämde i vems favör drömmen föll hos. Efter att ha mött den mystiska Sasha Mitchell ett flertal gånger (vilket inte var någon mindre än Oberon), hade viss misstro skapats mot henne. Marcus spelade med andra ord Auberon rätt i händerna och gav denne fyra personer.

Återkomsten till det vardagliga livet var relativt normalt för Marcus och Gavril. Den förstnämnde rapporterade om sina upplevelser till Sällskapet, medan den andra fortsatte planera sin personliga hämnd på de som satt dit honom. Min och Professor Ford däremot fann varandra och bestämde sig för att samarbeta för att stoppa den ondska som respektive person jagade, någonting som definitivt kommer påverka framtiden i Bortom.

De utsatta och sjuka

Selene Spectre: Odödlig landsförrädare.
William Sjödahl: Psykiskt störd man med skev verklighetsuppfattning.
Ralph Meekes: Ung misshandlad pojke som är övertygad om att han är en (kvinnlig) ängel.
Ed Wohan: Stum, vanställd uteliggare som de andra hemlösa kallar för monstret.
Stan McNorman: Facklig representant på företaget Duncan Wilburs.

Ingen av karaktärerna tog en tydlig ledarroll då de vaknade upp i Bremsvil. Dock kom de alla att förenas av en sak: tron att Ralph var galen. Det steg till extremen då han med kniv i handen började predika om han var en ängel och de andra skulle dö för att de syndat. Ralph gick så långt att han skar upp Selenes hals. Mäkta förvånad kunde dock Ralph se halsen läkas omedelbart. Tystlåten och skamsen gjorde Ralph inte något motstånd då Ed slog honom med knytnäven.

Deras val stödde Oberon som vann fem själar till. Av karaktärerna var det endast Ed som lät drömmen påverka honom i hög utsträckning. Han påbörjade sin jakt efter en organisation som inte existerade, någonting som tillförde honom ytterligare en tragisk dimension.

De med intrigerna

Viktor ”Ville” Bonnier: Rikemansbarn som drev en reklambyrån.
Jessica Gustafsson: Kreativt ansvarig med drömmar om en röd revolution!
Stefan Bauer: Homosexuell nörd som inte klivit ur garderoben ännu.
Antonija Ladan: Skicklig filmare med ett öga för det morbida.
Dan Ljungberg: Ljudtekniker med ett brottsligt förflutet.

I början då de vaknade upp höll de fem samman och lite grann för sig själv. När de väl började interagera med de andra var det början till slutet. Gruppdynamiken fullkomligt exploderade då alla mörka hemligheter kom fram.

De valde att inte ingripa i vad som skedde i Bremsvik. Det gjorde att Auberon kunde få fem personer till på sin sida. Drömmarna gav dock starka konsekvenser då alla valde att bryta med varandra, vilket gjorde att Ville försatt företaget i konkurs efter att ha tömt det på pengar.

Dan blir vansinnig över det och mördar Ville, vilket gör att han hamnar i fängelset igen. Resten av personerna sprider sig med vinden och försöker börja nya liv. Stefan kliver ut ur garderoben och börjar leva som öppet homosexuell. Han gör även vissa efterforskningar om upplevelserna som både skrämmer och fascinerar honom, något som i framtiden kommer leda honom till sin livs kärlek. Antonija och Jessicas liv är dock inte lika klara vid det här laget: de har dock båda blivit arbetslösa samtidigt som de lidit av ett kraftigt psykiskt trauma. Framtiden kunde se bättre ut för dem.

De med egna idéer

Andronikos: Vacker grek som sysslar med kriminell verksamhet.
Tom-Sandy Denison: Verklighetsförvirrad vaktmästare.
Broder Dominicus: Pacifistisk och fundamentalistisk munk.
Stephen King: Pensionerad företagsledare som njuter av livet.

Mycket av gruppens upplevelser i Bremsvik förblev ett mysterium. De fyra aldrig fick ett klart grepp om vad som pågick. Istället blev de väldigt osams i slutet, vilket knappast hjälptes då Andronikos sanna identitet avslöjades som något annat än den vackra grek han utgav sig för att vara.

Deras interna konflikter förhindrade Oberons försöka att norpa åt sig dem, vilket gjorde att Auberon fick ytterligare fyra personer.

De som sett sanningen

Jessica Paige: Fanatisk demonjägare.
Mary Paige: Jessicas mycket kapabla, brådmogna dotter.
Jordan Taylor: Historiestudent som fått sitt förflutna utraderat.
David McEvanes: Skotsk elitsoldat som fått sitt förflutna utraderat.
Bill ”Bull” Lemon: Bilmekaniker med ett brottsligt förflutet.

För de flesta blev inte själva uppvaknandet i den främmande svenska byn någonting märkligt. För alla, utom Bill, var det övernaturliga en vardag och en simpel kidnappning var långt ifrån obegripligt för dem. Stackars Bill däremot undrade mest varför han hamnat där, men trots förvirringen fungerade han rätt bra ihop med de andra.

Varken Auberon eller Oberon lyckades dock binda karaktärerna till sin sida, utan de fem valde helt enkelt sin egen väg. De lärde sig alla sina läxor, i synnerhet Jessica som började att trappa ned på demonjakten. Allt för att se till att Mary skulle få den mer kärleksfulla mamman hon drömde om.

Drömmarna verkade dock ha påverkat dem alla i olika utsträckning, för de bestämde sig för att söka upp varandra och diskutera igenom vad som hänt. Alla utom Bill, som istället verkade vilja förtränga allt som en dröm. Problemet var dock att Bill var den enda med ett fast hem, vilket fick till resultat att alla dök upp hos honom. Motvilligt tog han emot dem och deltog i diskussionerna om vad drömmen egentligen kunde betyda.

Dock svor David och Jordan aldrig att sluta sin kamp att stoppa Professor Ford!

De med engagemang

Jorge Juarez-Spinoza: Ensam byggarbetare från Costa Rica.
Randall de Salareff: Hamnvakt med polisdrömmar .
Geraldo Aquilar: En äldre, konservativ fiskare.

De tre fann tidigt varandra då de vaknade upp i Bremsvik. De samarbetade väldigt väl, särskilt sedan Randall övertalat de andra två om att de var utsända på ett heligt uppdrag för att stoppa häxan som fanns i Bremsvik. När de fick reda på hur byns innevånare planerade att förgöra häxan, blev de dock inte lika säkra längre. De bestämde sig istället för att sätta eld på kyrkan och såg därmed till att 3 själar knöts till Oberon.
Randall och Gerardo talade aldrig om drömmen efteråt, men de försökte leta upp Jorge efteråt. De fick då reda på hur han funnits mördad med en kniv rätt igenom ögat ända in i hjärnan. Som om det inte vore skrämmande nog, hade Jorge mördats i drömmen på exakt samma sätt. Plötsligt verkade inte nätterna lika rogivande som de varit tidigare…

De som lider

Michael Voorhees: Paranoid konspirationsteoretiker.
Amy Carpenter: En flicka sänd från framtiden för att utföra ett mycket viktigt uppdrag.
Dania Cruz: Nedbruten forskare på Alpha et Omega Industries.
Morgan Carradine: Handlingskraftig FBI-agent.
Nikolaj Vasiljev: Pensionerad KGB-agent.

Bland de fem som vaknade upp i en mörk källare fanns det starka viljor, särskilt hos männen. Samtliga av dem verkade vilja ta kontroll över gruppen. Nikolaj såg sig som en självklar ledare, men de andra verkade istället lyssna på Morgan. Kanske var det för att alla i gruppen fann något som band dem samman i det korrumperande läkemedelsföretaget Alpha et Omega Industries. Alla utom Nikolaj.

När de alla sedan vaknade upp från ett anfall som skett i Bremsvik var Nikolaj den enda som var fri. De andra var fastkedjade i stolar, vilket plötsligt gav Nikolaj all makt. Han var övertygad om att de andra var ett hot mot Ryssland. Trots grova förhörsmetoder vägrade dock de andra att erkänna sitt uppdrag mot Moder Ryssland. Hans värv ledde dock fram till att han avrättades och när han vaknade upp var det med rejäla smärtor. Nikolaj kontaktade givetvis sina kontakter inom KGB och försökte varna dem om det globala hot som existerade, men möttes med skepsis och ett artigt avhysande.

De andra däremot ställde sig mot Auberon i drömmen och delade därmed ut fyra nya själar till Oberon. Väl tillbaka bestämde sig Morgan för att kontakta de andra i ett hopp att finna ett sätt att motarbeta den konspiration som Alpha et Omega Industries var inblandad i. Han fick tag i Dania, som slutat sitt arbete på företaget, och Michael, som bestämt sig för att hålla låg profil. Hur mycket de än försökte finna Amy var hon dock helt spårlöst försvunnen. Det var som om hon aldrig hade existerat…

Sammanfattning

Hittills är det Oberon som har tagit ett stadigt grepp om spelet. Sammanlagt har 38 personer värvats in i drömspelet och av dem tillhör 20 Oberon. Auberon är dock inte alltför långt ifrån med sina 13, så det är fortfarande en väldigt jämn kamp.

Men hittills verkar det som om drömlorderna kommer att stödja seriemördaren Ripper att fullfölja sin plan. Det enda vi vet om Rippers plan är vad som avslöjats i tidigare moduler. I Den femte kolonnen finner han sin femte och sista kolonn, år 2019. Men vad händer efter det? Ja, det står ännu skrivet i stjärnorna.

…la jag upp den första versionen av Bortom på nätet. Det hette inte Bortom då, utan kallades istället för In the Dark. På den tiden tyckte jag nämligen engelskan var ett betydligt bättre språk än svenskan, vilket jag får tillskriva ungdomlig förvirring och hård influens av spel som Vampire: the Masquerade och Werewolf: the Apocalypse. Då tyckte jag engelskan helt enkelt var tuffare, även om jag är av en annan åsikt idag.

10 år är en ganska lång tid och mycket har hänt. Det började som ett enkelt hobbyprojekt för att ta mig ur den kreativa död jag råkat ut för efter nära 10 år av rollspelsproduktion till fantasygenren (främst Drakar och Demoner). Jag hade vid det läget börjat använda mig av metaplottar i konstruktionerna och med det insett en viktig sak: jag var alltid mer intresserad av berättelsen än vad jag var av reglerna.

När jag skapade reglerna till vad som skulle bli Bortom ville jag att de skulle vara enkla eftersom jag ville fokusera på berättelserna. Jag såg då inte heller regler som min styrka, så jag slog två flugor i en smäll. Trots det var reglerna mer komplicerade än vad dem är idag – främst på grund en mängd onödiga spelvärden som knappt användes och en bunt av undantagsregler. Med åren har de flesta skalats bort och reglerna har fintrimmats till dagens system.

Men Bortoms hjärta är trots allt berättelserna och kanske den mest monumentala av dem är Noas sista drag. Den närmar sig ett färdigställande och jag väntar nu främst på bilderna från Viktor Matiesen innan jag kan skicka över berättelsen för layout. Det var i den som tanken på metaplotten en gång föddes och grodde till dagens omfång.

För Lögnens slöja kan metaplotten sägas handla om den kommande Tystnaden. Ingen vet vad det är, men övernaturliga krafter känner av det och fylls med fruktan. Dessa varelser ser det som en total förintelse av världen och skräms av tanken på det. När till och med monstren som människan fruktar så mycket att hon förtränger dem är rädd för något, vad kan man som människa då vänta sig av det?

Det är vad som berättelserna i Lögnens slöja knyter an till på ett eller annat sätt. En liten ledtråd jag kan släppa ifrån mig är att Tystnaden har någonting att göra med fem uråldriga kolonner spridda över världen. Den första gången kolonnen nämndes var i konventsberättelsen Den femte kolonnen, men även efterföljande berättelser som Den fjärde kolonnen och Det illyriska blodet har också tydliga kopplingar dit. Övriga berättelser har också kopplingar till det, även om de inte är lika tydliga och istället fokuserar på karaktärer som har en speciell roll i metaplotten.

Från början existerade inte alls den tydliga vision som jag nu har, utan det har tagit flera år att upptäcka och utforska idéerna nog innan jag nådde till den plats där jag var redo att förmedla metaplotten. Det tog inte riktigt 10 år att nå dit, men nästan. Bra idéer kommer inte över en natt, utan de kommer av hårt arbete och mycket feedback så tack till alla er som gett mig det under alla år. Utan er hade det aldrig kommit så här långt!

Efter att ha gått igenom strukturen och intrigen på Det blåa blodet har jag insett att det jag ville fokusera på, inte är intressant nog att spendera en hel akt på. Utöver det stötte jag på ett annat problem: så som jag skrev Det illyriska blodet fanns det trådar som gick mellan de två akterna, vilket gör att jag låst ”slutet” för en del av karaktärerna. Svårigheten blir då inte bara att fylla ut Det blåa blodet med intressanta och relevanta händelser, utan även att få ett tillfredsställande, fristående slut.

Det har fått mig att omvärdera upplägget. Istället för tre akter fokuserar jag istället på två: Det illyriska blodet och Det svarta blodet (även om det innebär att jag förlorar den fina ordvitsen med blått blod som gav namn till samtliga akter). Det betyder dock inte att jag stryker Det blåa blodet. Istället lägger jag in dem som interludium till de andra akterna. Med andra ord, emellanåt kan berättaren göra klipp till händelserna som sker i Det blåa blodet och därmed skapa en intressant väv för handlingen.

Den illyriska epidemin blir troligen i samma storleksordning som Den femte kolonnen.

Genom åren har jag som rollspelsskribent skapat min beskärda del av dungeons, vilket inte är konstigt eftersom jag började mina år inom rollspelshobbyn mest fokuserad på fantasygenren där det är en vanlig företeelse. Jag skrev exempelvis ett flertal sådana till den episka fantasykampanjen Det Solunska Ödet. Men även om jag var nöjda med de dungeons som finns i den berättelsen är jag i efterhand mer stolt över den dungeon som förekommer i Noas sista drag.

Nu när jag läser igenom korrekturen jag fått tillbaka är jag förvånad över att jag lyckades genomföra berättelsens enorma dungeon på ett så sammanvävt sätt. En dålig dungeon är fylld av meningslösa rum, ofta helt tomma, bara för att verka stor. Det är meningslöst och bortkastad tid i min mening. En bra dungeon ska istället försöka se till att det finns någonting av intresse i varje rum – någonting som får aktörerna att behålla intresset. För efter det trettonde ointressanta, tomma rummet förlorar man aktörernas intresse.

I Noas sista drag har jag försökt få en sak i ett rum påverka någonting i ett annat rum, vilket inte alltid är helt uppenbart först. Istället slår det karaktärerna senare att sambandet och kan då ta sig tillbaka för att knyta samman de lösa trådarna.

Med lite tankeklur har karaktärerna möjlighet att undvika en hel del problem, samtidigt som de rusar rätt in inte kommer fastna helt. Just den kombinationen är vad som får mig så nöjd med den. Problemlösningen blir inte börda för de som föredrar karaktärsspel, samtidigt som platsen i sig är väl integrerad med handlingen. Samtidigt är den inte nödvändig, så karaktärerna är inte beroende av den för att klara berättelsen. Den kommer att gynna dem, men med blod, svett och tårar kan de övervinna i stort sett alla hinder.

I skrivande stund skriver jag på bildmanuset för att skicka iväg till illustratören. När bilderna är färdiga, förhoppningsvis i slutet av augusti, går berättelsen i väg till layoutning. Det ska bli skönt att äntligen få ut den omfattande berättelsen. Troligen blir Noas sista drag den mest omfattande gratismodul till dagens svenska rollspel. Det är lite skrytsamt och osvenskt att skriva så, men jag står för det.

Överst från vänster finner ni den framgångsrika avdelningschefen från advokatfirman Heartstone & Winter: Jason Capshaw.  Till höger om honom återfinns en av Faiths mest luttrade och framgångsrika agenter: Jordy Chase. Båda karaktärerna har dykt upp i tidigare berättelser (Den fjärde kolonnen och Den femte kolonnen).

Nya bekantskaper är de på undre raden. Till vänster finns Dr. Sebastian Cox, ägaren av företaget Alpha et Omega Industries. Till vänster finns den enkla franciskanbrodern John Bonaventura.

Samtliga karaktärer har kommit till det isolerade riket Illyria för att möta med dess monark Bashkim. För er som spelade Det illyriska blodet på GothCon är det fullt möjligt att ni redan stött på dessa karaktärer. I sådant fall har ni en aning om deras öden, men i Det blåa blodet får ni reda på vad som verkligen skedde på monarkens slott då den illyriska epidemin bröt ut i riket.

Förra årets GothCon-berättelse, där karaktärerna begav sig till en öde stad i norra Alaska för att finna den jagade kvinnan Jordy Chase, finns nu att ladda ned. Du har nu chansen att se vad som lockade till sig flest antal personer till ett Bortom-arrangemang någonsin!

Du laddar hem det här.

Torsdag

Som vanligt dök jag upp på torsdagen för att möta Marie, min korrekturläsare, vilket alltid är ett stort nöje. Eftersom GothCon förra året inte hade allt ordnat vid receptionens smygöppning såg jag till att inte komma dit för tidigt. Jag kom vid 21, istället för 19. Det var ett misstag. Under mina sju år av arrangemang på GothCon tror jag aldrig jag sett så mycket krångel som i år. Lyckligtvis har jag erfarenhet av GothCon så det var lätt att anpassa sig efter situationen. Jag fick tag i en sovsal och begav mig dit, bara för att finna rummet fyllt med folk. Nackdelen med att inte vara först är att man får nöja sig med den sovplats som fanns ledig. Lyckligtvis blev den rätt optimal i slutänden för mig.

När allt var klart fräschade jag upp minnet av Det illyriska blodet, innan jag sträckte på benen och gick förbi receptionen för att se om detaljer om scheman och salar fanns tillgängliga. Givetvis var så inte fallet, vilket gjorde att jag återvände tomhänt till sovsalen. Jag räknade med att få slå ihjäl några timmar i väntan på att Magic-spelarna som suttit där tidigare skulle vara klara, men lyckligtvis var allt nedsläckt och jag kunde somna in utan problem. (Till Magic-spelarnas försvar hade de redan erbjudit mig att släcka ned tidigare, men jag tyckte gott att de kunde få spela fram till 0.00 innan jag bad dem sluta.)

Fredagen

Så kom fredagen och den kändes inte alls lång. John A. Jonsson kom till konventet och fick vara Viktors proxy som arrangör eftersom Viktor själv inte kunde närvara. (Och nej, John är varken släkt med mig (Jonsson) eller Marie (A.).) Vi snackade en del, besökte de olika butikerna och stoppade i oss en del mat från den lokala pizzerian. Jag passade också att sätta upp en del promotionmaterial. I år bestod det av en Wantedposter (se bild) som i princip att de skulle få en liten ”gåva” om de kom fram och sa hej på konventet. Jag passade även på att titta förbi hos Mindless Gamings bord och talade med dem som hastigast.

Sent omsider, precis innan vårt spelpass, fick jag tag i information om vilka lag som var anmälda och vad för salar vi hade tillgängliga. För passet som skulle spelledas direkt efter skulle jag dock behöva hämta ny information senare. Det var fortfarande strul med andra ord.

Pass 2 var vårt första passet och vi hade sammanlagt 8 anmälda lag. Utöver John, hade jag lyckats få tag i Carl Odhnoff (som varit involverad i Bortom sedan In the Dark-tiden) och Björn Thalén (som hjälpt till tidigare på GothCon och nu senast på LinCon). Vi fick förstärkning av ytterligare två berättare, varav jag är rätt säker att jag hade en av dem som spelare på LinCon när jag arrangerade Kräftfeber. Vi var med andra 6 berättare på 8 anmälda lag, vilket såg rätt bra ut. Det visade sig att ett av lagen var dubbelanmälda, så vi lyckades faktiskt tillgodose alla lag utom ett med berättare. Faktum var att det endast var detta pass som inte ett lag fick spela. För min egen del spelledde jag herrskapet i Magna Fragum Prime, vilket visade sig gå rätt smidigt. Jag kände mig bekväm med berättelsen och kunde enkelt följa med i deras utflykter. Efteråt fick de, liksom de andra lagen, en rabattkupong som gjorde att de kunde köpa Bortom: Lögnens slöja till ett rabatterat pris hos Mindless Gamings bord på GothCon.

Efter passet stressade jag ned till receptionen för att grabba ny information om vilka salar vi hade till vårt förfogande. Återigen fick jag fick endast ut information om passet som närmade sig med stormsteg. Jag rände tillbaka till samlingssalen och tog rapporter från de berättare som spellett under de tidigare passen. Hittills hade inte en enda karaktär överlevt, vilket i och för sig inte var konstigt eftersom det inte egentligen var tänkt att karaktärerna skulle överleva. Som jag skrev i inledningen ”Det här är inte en berättelse om hur man överlever, utan hur man vill dö”. I och för sig sades det inte rätt ut till aktörerna, men det verkade ha fungerat rätt bra hos aktörerna.

Pass 3 hade fem anmälda lag, men bara fyra dök upp. I efterhand har jag fått reda på att ett lag troligen var dubbelbokat med Neotech 3. Alla lagen fick i alla fall spela och det var goda nyheter. Jag fick Skymningen, som dock saknade två aktörer. De lyckades ragga en extra aktör och eftersom John inte fått någon grupp att spelleda hoppade han in och tog karaktären Konstandin för att fylla ut laget. Han gjorde en tillbakadragen tolkning av karaktären för att inte styra berättelsen, vilket gjorde att gruppen fick orientera sig fram på egen hand. Skymningen lyckades med det omöjliga för övrigt: de tog sig levande – och friska – ur landet. Visserligen sprang de på lösningen av en slump, men det förhindrar inte det faktum att de var förhållandevis ensamma om att lyckas med det. Jag kom sedan i säng ganska omgående efter passet och somnade snart in.

Lördag

Utvilad vaknade jag nästa dag. Jag har gott om tid att vakna till, eftersom det inte var förrän framåt kvällen som den sista omgången av Det illyriska blodet skulle spelledas. Dessutom var inte John vaken ännu så jag gick ut och njuter av solen. Inte förrän runt 10 får jag kontakt med John, som då blivit utkickad ur sin sovsal eftersom det skulle spelas Western där. Det tog en faslig tid innan John blev en människa (enligt egen utsago blev han inte pigg förrän vid 23), men vi gick och hängde i spelbutiker tills det blev dags för att käka. Efter lunchen beger vi oss iväg till auktionen för fyra timmars stillasittande.

Efteråt började det närma sig och vi ser till att få i oss lite mer mat (korv för min del) och det börjar närma sig det sista spelpasset. Jag möter Daniel Offrell, en vän från spelgruppen som vänligt nog ställt upp som berättare. Jag hänger lite i Sverok-rummet där jag pimpar Bortom för intresserade öron. Samtidigt väntar jag på att få tag i Björn för att skriva på hans arbetarlapp. Han sitter dock i bridge-tävling så jag kommer inte åt honom, vilket gör att jag får gå till samlingen för sista spelpasset utan utfört uppdrag.

Efter de fyra timmarna på auktionen kände jag mig något seg så jag såg fram emot att vila eftersom vi hade en extra berättare. Det visar sig dock att denne var spårlöst försvunnen så jag får ställa om snabbt på plats, vilket blir mindre problem än jag trott. Laget som jag får spelleda för är Orchis & Svettis, ett namn som jag känner igen från tidigare år (förra året visar det sig). De får ett semi-lyckligt slut där alla karaktärer dör utom en, som istället blir fångad av den grekiska militären och utsätts för labbexperiment. Jag är inte helt nöjd med passet då min seghet nog gjorde att starten inte blev optimal, även om det kom igång senare. Det blev hysteriskt roligt när doktorn i gruppen började jaga den unga Carolyn med skalpell för att ta prover från henne så han kunde bota sjukdomen.

Efter passet såg jag fram mot sömn och gick tillbaka till mitt rum. Just när jag borstat tänderna klart ringde det i mobilen. Det var Björn som undrade om vi kunde mötas nu för att ordna lappen, vilket jag givetvis lovade att göra. Det var ju mitt fel att den inte redan var påskriven. Jag hade inte alls tänkt på att ordna det på ett smidigt sätt innan. Jag fick också en kort briefing från Björn som sa att gruppen tyckte det var bra i början, men att de inte klickade med den annalkande döden för karaktärerna. Här är den enda rapport som jag fick som inte kände att temat med att resan är viktigare än målet klickade.

Efter att tackat Björn igen så begav jag mig tillbaka till sovsalen och kröp ned i sovsäcken. Jag är på väg att slumra in, men får jag sova? Nix. Nu är det Johns tur att ringa. Efter mycket om och men kommer jag upp ur sovsäcken, ut ur rummet och kan svara i telefonen. Han vill också ha sin lapp påskriven. Jag svär tyst över min idioti att inte ordnat det smidigare och ber honom komma till min sovsal. Väl där får han underskriften och jag en rapport från hans lag, Champions of the Force, också lyckats överleva. Av 14 lag överlevde endast 2 lag händelserna i Illyria och lyckades att fly. Det var faktiskt mer än vad jag förväntade mig.

Därefter kryper jag ned i sovsäcken och hoppas somna snabbt eftersom jag ska iväg tidigt i morgon. Så blir inte fallet. Klockan är långt efter 4 då jag slutligen somnar.

Söndag

Jag vaknar runt 9 nästa morgon och är stel i nacken. Det släpper relativt fort dock när jag inser att jag måste få ihop min packning snabbt och städa upp efter mig. Skjutsen från konventspområdet ska komma innan 10, så jag blir tvungen att raska på rejält. Jag hinner med viss stress och kan möta några internetbekanta som för mig till järnvägsstationen efter en kort fika (för dem, frukost för mig). Snart sitter jag på tåget och är på väg hem, vilket är slutet på mitt GothCon.

Summering

Så hur tyckte jag årets GothCon gick? Det var mindre anmälda lag i år, men jag tror det trots det var ungefär lika många lag som fick spela som förra året. Jag kände mig dessutom betydligt mer bekväm med årets berättelse än vad jag gjorde med Den femte kolonnen. Kanske var det därför jag sov bättre än någonsin – inte bara har jag mer rutin än tidigiare, utan jag hade större självförtroende i år för berättelsen.

Det gick hyfsat väl med vår promotion i år skulle jag tro, eftersom Mindless Gaming fått in ett antal rabattkuponger från spelpassen. Med andra ord, spelgrupperna verkade eggas till att köpa spelet efter att spelat Det illyriska blodet. Jag hade hoppats på ett litet större antal sålda exemplar, men Mindless Gaming var nöjda så det var över deras prognos i alla fall.

Titeln årets lag får delas mellan Skymningen och Champions of the Force som båda lyckades överleva. Grattis! Jag får dock säga att jag tycker det är riktigt roligt att se lag från tidigare år återkomma. Det var en hel del sådana namn i år. Mycket positivt!

Överlag är jag mycket nöjd med årets konvent – en bra berättelse och en hyfsad försäljning, samt god sömn kan inte på något sätt beskrivas som dåligt.

”Det är inte en berättelse om att överleva, utan det är en berättelse om hur du vill dö.”

Den meningen sammanfattar intrycken från fredagens speltest av konventsberättelsen Det illyriska blodet. Till skillnad från förra årets berättelse, Den femte kolonnen, var jag betydligt mer nöjd med den här berättelsen. Jag har målet tydligt den här gången: när livet rinner ur din ådror, vad väljer du att prioritera? Det tydliga designmålet har underlättat skrivandet väldigt mycket. Faktum var aktörerna, trots det bittra slutet för de flesta, tyckte bättre om årets berättelse än förra. Mycket tror jag helt enkelt beror på just ett tydligare designmål och intention från min sidare.

Nu har jag ett nytt speltest nästa helg. Vi får se vad den gruppen tycker.

Recensioner och Fenix

I december 2007 släpptes Bortom: Lögnens slöja och det var därför både roligt och förvånande när Fenixs läsare röstade fram rollspelet till det bästa rollspelet 2007 i början av året. Oväntat och roligt.  Sett till recensioner så sträckte rollspelet sig från okej till bra.

Under året hade Bortom även två bidrag med i speltidningen Fenix. Först och främst Magruder-konspirationen, vilket du kan ladda hem härifrån. I övrigt var det en kort artikel om vad som förväntades från Visioner och fantasier. Jag hade egentligen hoppats att få ihop någonting djupare än de två bidragen, men det verkliga livet och de många konventen tog för mycket energi från mig.

Konventen

Det som främst stod på mitt schema under året var att ta itu med konventsberättelserna. CalCon dök upp väldigt sent på min agenda, men efter att jag fått klart för mig att konverteringen av Tårarnas bägare kunde göras kändes det genomförbart. Jag förtydligade lite saker och adderade en djupare dimension i det hela för att få ihop det med konventets historiska tema.

Lite extra bilder behövde berättelsen dock kompleteras med och jag bad Daniel Thollin om hjälp igen. De nya bilderna visade också hur mycket han utvecklas med tiden som illustratör. De flesta bilderna är från det första bidraget han gav till Bortom, vilket är betydligt enklare än de nya. Mycket positivt när man ser hur mycket en person har hunnit utvecklas.

Jag är inte helt nöjd med berättelsen idag. Missförstå mig rätt, det är en helt okej traditionell skräckberättelse. Bitarna till den unika Bortom-stämningen finns där, men det är inte det bästa exemplet på att förmedla rätt stämning. Å andra sidan är det alltid lätt att vara efterklok.

Vad jag däremot inte var nöjd med från början var Den femte kolonnen, berättelsen till GothCon. Aldrig har jag haft så svårt att få ur mig en berättelse. Inte en enda gång sedan jag började skriva sådana 1994. Jag hade från början många idéer i huvudet om vad som skulle ske. Ursprungligen var tanken att den skulle bestå av fyra akter istället för två. Karaktärerna skulle i slutet av den extremt korta akt 2 (som nu i princip är slutet på akt 1) få göra ett vägval. Beroende på vilket val de gjorde skulle de få uppleva antingen akt 3 eller 4. Nu blev det inte så. Jag slog ihop båda akterna mest för att jag körde fast och förlorade tid.

Speltesterna gick inte bra. Andra speltestet var bättre än det första, men båda speltesten var i mina ögon katastrofer. De rätade dock ut problem med berättelsen, vilket visar hur viktigt speltest är. När jag väl kom med Den femte kolonnen till GothCon var det inte speltestat för mig i nuvarande form, vilket är ovanligt. Å andra sidan visade det sig som om berättelsen faktiskt höll god kvalité och så här i efterhand är jag betydligt mer nöjd med det.

Den femte kolonnen är början på slutet av den bakomliggande berättelsen i Lögnens slöja, vilket jag troligen kommer gå djupare in på i Gaias hjärta. När jag väl visste vad jag ville släppte mycket av blockeringen jag hade. Tack och lov. Berättelsen kommer förhoppningsvis upp under februari.

Däremot var skrivandet av Kräftfeber till LinCon betydligt lättare. Grunden var redan färdig eftersom jag använt berättelsen då en reporter besökte ett av mina spelmöte,  vilket du läser mer om här. Det var första gången jag besökte LinCon och spontana känslan var att det var betydligt mindre än GothCon.

I grunden gick arrangemanget hyfsat bra och berättelsen togs emot rätt väl av aktörerna. Den var betydligt mer jordnära än vad Den femte kolonnen var. Tanken var istället att förmedla miljön på ett intressant sätt. Samtidigt fick jag in en del saker som presenteras närmare i Visioner och fantasier, drag som mottogs väl av spelarna. Berättelsen i sig har lösa kopplingar till Nattljus och jag konstruerade det med åtanke att det skulle gå att spela i väntan på akt 2.

Jag hade inte tänkt dyka upp med Bortom på Stockholms spelkonvent. En av spelledarna från GothCon, John A. Jonsson, var dock sugen på det. Jag försökte få möjlighet att närvara, men det gick tyvärr inte av många skäl. Däremot så tog han på sig rollen som arrangör. Han pitchade en idé och jag en annan, vilket fick oss att hamna någonstans mitt emellan. Berättelsen blev Den fjärde kolonnen, en fristående prequel till Den femte kolonnen som är betydligt mer lågmäld än sin efterföljare.

Faktum är att både Den fjärde kolonnen och Kräftfeber är mer representativ för de vanliga berättelserna i Bortom. De är mer rotade i vardagen och har en skräck som är mer rotad i samhället, än den mer episka och storslagna känsla som Den femte kolonnen har. Å andra sidan utspelar sig berättelsen 2019 så det är inte helt konstigt.

Sammanlagt blev det fyra konvent i år, vilket i sig är ett rekord. Jag var närvarande endast på två men det var 100% fler konvent än vad jag brukade bevista på ett år.

Rollspelsdöden och årssummering

Där Bortom började med en hyfsad försäljning så avstannade den tyvärr helt när den svenska rollspelsmarknaden helt verkade dö. Jag tog upp det både här och här. Förhoppningsvis kommer 2009 bli ett betydligt bättre år för rollspel generellt och Bortom i synnerhet.Vi behöver sprida ordet ännu bättre och få igång buzzen igen. Så tipsa dina vänner och passa på att köp spelet om du inte redan gjort det!

Det var också en hel del som jag hade hoppats hinna göra, men som inte lyckats med. Till exempel att få klart Hope eller någon av kortromanerna. Så för att summera året… Ett mellanår på många sätt. Tyvärr. Ambitioner fanns men livet kom emellan. Men nu är ett nytt år och nu gäller det att uppfylla mina nyårslöften.Vi får se hur många jag uppfyllt i nästa krönika!