Det sista som Benjamin hade förväntat sig var att han skulle vara tvungen att dö för att överleva. I grund och botten var han som de flesta personer, i alla fall tills den dagen då han insåg vem han egentligen var. Hans moster hade ljugit för honom. Under hela sitt liv hade Benjamin fått höra att han hade framtiden för sig och att han hade livet framför sig. Lögner.

Benjamin hade trott på lögnerna. Hur skulle han kunna göra något annat? Han hade studerat hårt och arbetat flitigt. Arbetsmoralen fanns i honom och redan tidigt visste han att han ville bli polis, även om hans konstnärliga ådra ofta kallade på honom. De flesta i hans omgivning hade sagt åt honom att bli författare, även fast de aldrig läst det som Benjamin skrivit. För Benjamin var nämligen det viktiga att bara skriva ned orden, inte visa dem för andra. Det var vad han intalade sig själv i alla fall. I själva verket var han livrädd för att höra andras åsikter om dem. Risken att få kritiska kommentarer var något som hade skrämt honom, Saker och ting var annorlunda nu.

I morfars gamla dagböcker hade Benjamin läst orden som förändrade hans liv. I dem hade han fått veta släktens mörka hemlighet. Han hade inte hela livet på sig som hans moster hade sagt. Faktum var att i samma sekund som Benjamin fötts var han dömd till samma helvete som alla män i hans släkt. Släkten hade nämligen en förbannelse över sig som drev dem alla galna då de nådde sitt tjugoförsta år. Trots Benjamins goda mentala styrka hade han direkt då han fyllt tjugoett börjat uppleva konstiga saker. Till en början kunde han inte förklara dem men då han fann dagböckerna blev allt väldigt tydligt. Benjamin insåg att han inte hade tiden på sin sida. Han skulle aldrig bli en dekorerad polisofficer. Han skulle aldrig bli en erkänd författare. Han skulle aldrig få njuta av ett lugnt, långt liv.

Benjamin ville inte sluta som de andra männen i släkten och ville inte försätta världen i fara så det hade bara funnits ett sätt att förhindra utvecklingen. Att ta sitt liv innan han tog någon annans. Livet hade dock ett konstigt sätt att lura en. Han hade vaknat upp i en tågkupé med röda heltäckningsmattor. Benjamin kunde knappt tro sina ögon då han såg det. Den enda rimliga förklaringen var att han fortfarande var vid liv men att hans vansinne hade slukat honom och han nu var en fånge i sin egen hjärna. Men å andra sidan kunde han tänka så här rationellt då? Och om förbannelser existerade, vad kunde inte då existera? Det kanske fanns ett liv efter döden? Frågorna hade vandrat genom Benjamins huvud då han klev ut ur tågkupén för första gången.

Nu hade det gått ett par timmar och Benjamin blev allt mer säker på att han inte var galen. Han befann sig visserligen ombord på ett tåg som inte verkade ha några passagerare eller destination. Runtom i tåget syntes spår efter resenärer men han hade inte sett någon person ännu utan allt var spöklikt övergivet. Fönstren var becksvarta så det gick inte att se var de var någonstans heller. Benjamin kände emellertid hur tåget rörde sig framåt i stadig takt. Frågan var bara var?

Benjamin öppnade ännu en kupédörr och klev ut i nästa vagn. Någonting kändes fel. Han hade lämnat en matsalsvagn och kommit ut i en likadan. Eller nej, inte likadan. Samma. Benjamin kollade förbryllat runt i rummet.

“Kanske håller jag på att bli galen?”

“Nej då.” hördes kvinnlig röst snett bakom honom. Benjamin hoppade till och vände sig mot platsen där han hade hört rösten. Han trodde för en kort stund att det endast var ett hjärnspöke men blev lättad då han såg en kvinna sitta på en stol i hörnet. Framför henne låg en bok men det var inte vad han fastnade för. Kvinnan nästintill trollband honom med sin skönhet. Hon verkade lägga märke till det och log åt honom med den där minnen som “pojkar kommer alltid förbli pojkar”. Det var med andra ord inte första gången som hon såg någon stirra på henne.

“Jag heter Heather. Du är ny, va?”

“Öh… Ja. Peter… Eller nä, Benjamin heter jag ju.” Han rodnade lätt då Heather skrattade åt hans felsägning.

“Man brukar vara förvirrad då man anländer så oroa dig inte för en felsägning.”

“Vet du var vi är någonstans? Det sist jag minns var…”

“…att du dog? Jo, det stämmer. Alla ombord delar just det minnet. Vissa kan till och med minnas en tågvissla precis innan.”

Benjamin mindes tågvisslan. Han hade hört den strax innan sin död men inte riktigt förstått varifrån den kom ifrån. Nu hade han svaret på det i alla fall.

“Så när vi dör hamnar vi alla på ett tåg?”

“Dumma dig inte. Om så vore fallet skulle vagnarna vara överbefolkade sedan länge. Det är bara en handfull som hamnar här och nej, jag vet inte varför. En del av folket ombord kallar det här för “det fördömdas tåg” medan andra kallar det för skärselden.”

“Skärselden? Är det inte samma sak som helvetet?”

“Enligt tron är skärselden en plats du hamnar i när du dör. “Gud” har valt ut dig att komma till himmelriket, men tycker inte att du är redo ännu. Att du på något sätt är korrumperad.”

“Som en förbannelse?”

“Förbannelse? Intressant! Berätta mer.”

Benjamin drog ut stolen vid Heathers bord och slog sig ned medan han berättade om sin insikt, de efterföljande händelserna och sitt självmord. Skulle Benjamin berätta det för en psykolog skulle han direkt stämplas som galen men Heather lyssnade noga och ställde endast någon enstaka följdfråga.

Faktum var att Benjamin under berättelsen kom fram till vad som var viktigt för honom. Han berättade om hur han först känt sig orolig ombord tåget då han trodde att han var galen. Hur kan kommit fram till att det egentligen inte spelade så stor roll för honom. Verklighet eller vansinne gjorde ingen skillnad. Det var inte vad livet handlade om. Att oroa sig för saker man inte kunde kontrollera var idioti för de hade inget med livet du levde att göra. Oavsett om det var vansinne, dröm eller verklighet var livet till för att levas till fullo. Man var tvungen att göra någonting av det annars skulle det bara vara ett stort slöseri med tid. Man var tvungen att njuta av livet och lära känna sig själv. Utan det sistnämnda hade man ingen aning om vad man vill göra med livet och utan självinsikt kunde man aldrig bli riktigt nöjd med det. Förbannelsen som höll på att driva honom till vansinne på jorden var inte längre relevant. Det var något som han inte kunde kontrollera. Istället handlade det om att njuta av det man kunde kontrollera. Heather suckade åt det sista.

“Du håller inte med, Heather?”

“Få personer är så klarsynt som du är så fort efter att de kommit ombord tåget. Självinsikt och ett tydligt livsmål är det som hjälper en att överleva ombord tåget så jag är glad för din skull. Tyvärr är det inte vad jag söker just nu men jag känner en person som delar dina tankar inom röda fraktionen. Jag skulle kunna introducera dig till henne om du vill?”

“Röda fraktionen?”

“Vi människor trivs bäst i grupp så det borde inte vara en överraskning att det bildas sådana även i döden. Den röda fraktion fokuserar på att verkligen njuta av livet i… efterlivet. Jag har en bekant som heter Vanessa som sa något liknande som du sa. Vill du träffa henne?”

“Gärna. Det är i alla fall bättre än att irra omkring bland vagnarna.”

“Då så” sa Heather och reste sig upp. “Låt mig visa dig till henne.”

“Du sa att det fanns en röd fraktion?” Heather nickade till Benjamin vilket fick honom att fortsätta med sin fråga. “Så vad finns det för andra fraktioner?”

“Grön, blå och gul. Blå och gul söker båda kunskaper på olika sätt, medan de gröna dyrkar primuskraften.”

“Primuskraft?”

“Den ursprungliga skaparkraften. Gnistan varifrån allt liv kommer ifrån.”

“Så Gud?”

“Vem skapade Gud?”

“Öhh… Gud?”

“Cirkelargument” mumlade Heather surt.

“Vänta. Du tillhör de gröna, eller hur?” Han svor till då Heather nickade. “Sorry. Inte meningen att förolämpa dig.”

“Ingen fara. Det är bara det där med Gud är en liten känslig sak för mig. Jag fostrades aldrig med honom som du gjorde, utan min släkt dyrkade alltid den namnlösa gudinnan. Hört talas om Ritveria?” Benjamin skakade på huvudet. “Var glad för det.”

Just som Heather var på väg att öppna dörren som Benjamin kommit från så stannade han. Han mindes hur förvirrad han varit då han kom in i rummet. Snabbt lade han handen på hennes axel för att hejda henne. Heather vände huvudet mot honom med en frågande blick.

“Jag kom därifrån.”

“Ja?”

“Jag gick in i en ny vagn, men kom in i samma som jag lämnade. Det är inte möjligt.”

“Du köper alltså att det finns ett liv efter döden utan problem, men inte att reglerna här är annorlunda?” Benjamin rodnade och kände sig lite dum över frågan. “Du må uppleva det som du går från vagn till vagn, men med vilja och koncentration kan du färdas till helt andra vagnar. Föreställ dig att alla vagnar länkas samman i en hubb istället för att de finns på ett led. Från hubben kan du nå vilken vagn som helst.”

“Jag tror att jag förstår vad du menar. Man typ teleporterar mellan vagnarna?” Heather suckade åt den banala förenklingen men det fick duga. Hon hade inte tid att diskutera Skärseldens metafysiska egenskaper.

“Ja, precis så. Är du redo att möta Vanessa?”

“Jag tror det.”

“Bra! Låt oss vandra djupare in i Skärselden” sa Heather och öppnade dörren till nästa kapitel i Benjamins liv.